Roms pissigaste skatt

När vi i Sverige klagar som mest över våra höga skattesatser, kan det kanske kännas bra att veta att Romarna ibland hade det betydligt värre än oss även på denna punkt. De hade förutom de mer normala inkomst-och arvsskatterna, även en rad mer speciella beskattningspunkter. Det fanns t.ex. en skatt för ogifta män, Aex Uxorium, som man dock kunde undkomma om man gifte sig inom de närmsta hundra dagarna. Det fanns en speciell skatt om man var jude, en annan om man frigav en slav, en speciell hästskatt, samt naturligtvis extra höga skatter för alla som inte hade romerskt medborgarskap. Olika inskrifter, inte minst från de romerska provinserna, visar på att man var allt annat än nöjd med detta, speciellt eftersom man ofta ansåg att man inte fick något tillbaka för dessa utgifter.

Den romerska skatt som dock är den mest uppmärksammade är antagligen den på urin. Denna skatt, på latin kallad vectigal urinae, infördes från början av ingen mindre än kejsaren Nero. Efter den stora branden i Rom år 64, samt efter en hel del galna byggnadsprojekt, så var det minst sagt skralt i den romerska statskassan. Nero införde då en skatt på urin, i ett led att bättra på Roms nu så pissiga ekonomi. Hur fungerade då detta? Det var tack o lov inte så illa att man avkrävdes tvångsskatt för att kissa, utan det rörde i första hand de som arbetade med verksamheter som var beroende av urin. Urin innehåller nämligen ammoniak och detta medförde att man hade flera viktiga användningsområden för det, tex. tvättinrättningar s.k. fullonicae, beredning av läder, som gödningsmedel och mycket annat. Författaren Catullus beskriver hur man även använde urin för att skölja munnen för att på så sätt få vitare tänder, medan en annan skribent, Columella, upplyser oss om att om man lät sjuka får dricka mänsklig urin så blev de snabbt friska igen.

Hur fick man då tag på all denna urin? Helt säkert vet vi faktiskt inte. Vad man tror är att det fanns speciella kärl där man helt enkelt kunde lämna ”en deposition”, samt att man på de offentliga toaletterna hade speciella uppsamlingskärl, där denna dyrbara vätska helt enkelt samlades in och sedan såldes till berörda verksamheter. Då missnöjet mot denna skatt emellertid inte lät vänta, beslutade sig Nero för att avskaffa den lika snabbt som den införts, av rädsla för att det romerska folket skulle vända sig emot honom.

År 70 när kejsaren Vespasianus hade makten, lät denne emellertid återinföra denna impopulära skatt. Kritiken var enorm och man började kalla offentliga toaletter för ”Vespasianer”. Detta namn lever fortfarande kvar i Italien där pissoarer ännu idag kallas för ”Vespasiani”. Kejsaren fick emellertid kritik även från sin familj. Hans son Titus, som också han med tiden blev kejsare, tyckte att detta var ett motbjudande påfund. Enligt författaren Suetonius, höll då kejsaren fram en hand med mynt framför Titus och frågade om de luktade. Då Titus svarade att så var inte fallet, kontrade Vespasianus med att de kom från urinskatten och myntade den berömda latinska frasen ”Pecunia non olet”, som betyder ”pengar luktar inte”. Vespasianus fick också ordning på de romerska finanserna igen, om det var tack vare urinskatten eller helt enkelt beroende på att han lät införa även en hel del andra skatter vet vi inte. Vid hans död var statskassan åter full och med tiden kunde denna enligt romarna så pissiga skatt avskaffas.