De olympiska spelen är nu i full gång i Japan och vad passar då inte bättre än att titta närmare på antikens olympiska spel. För som så mycket annat har ju dessa spel sitt ursprung i antikens Grekland. Under nästan 1000 år (776 f.Kr. till 395 e.Kr.) ägde de olympiska spelen rum i Olympia. Dessa spel var omåttligt populära och lockade till sig tusentals besökare från hela den grekiska, och senare även den romerska, världen. Ett myller av människor från alla samhällsskikt besökte spelen. De rika kom ridandes på hästar eller i hästdragna vagnar, medan de fattiga kom på åsnor, i kärror eller till fots. Handelsmän flockades med sina varor. Bås och spiltor sattes upp. Tält och hyddor restes. Officiella delegater checkade in på Olympias enda hotell, medan de sämre besuttna övernattade under bar himmel. Viktigast av alla besökare var såklart atleterna och de kom till Olympia för att vinna. Under antiken fanns det inga silver- eller bronsmedaljörer. Enbart segraren hyllades. Som segrare vann man en olivkrans. Det kan låta som ett anspråkslöst pris. Men äran och prestigen var desto större. Att vinna den olympiska segerkransen var utan jämförelse den största bragd en atlet kunde uppnå under antiken.
De tävlande atleterna hade stor press på sig att vinna och vissa tog till oschyssta metoder för att nå sina mål. Vi vet att de förekom fusk och att arrangörerna gjorde allt i sin makt för att få bukt med detta. Vid inledningen av varje olympiad svor atleterna en ed där de försäkrade att de inte skulle fuska i tävlingarna. Även domarna svor en ed att de skulle döma rättvist. Domarna ansvarade för att regler och föreskrifter följdes och utmätte straff för alla slags överträdelser. Straffen var hårda. Både atleter och tränare som blev påkomna med att fuska kunde dömas till offentlig piskning. Ett straff som annars var reserverat för slavar. En atlet som hade oturen att tilldelas detta straff var spartanen Lichas. Historikern Thukydides berättar att Lichas hade registrerat sig som medborgare i staden Thebe. Detta gjorde han för att kunna ställa upp i hästkapplöpningen, eftersom spartaner tillfälligtvis var förbjudna att delta i spelen. Lichas vann sin tävling och i det euforiska tillstånd som följde råkade han avslöja sig som spartan. Han fråntogs segern och blev offentligt piskad som straff. Även de atleter som blev påkomna med att tjuvstarta i löptävlingarna fick smaka på piskan.
Höga böter kunde ibland delas ut, speciellt vid mutor, vilket uppfattades som ett särskilt motbjudande brott. Som en varning till potentiella gärningsmän användes pengarna från sådana böter till att betala för bronsstatyer av Zeus. Dessa statyer placerades längs med den terrassmur som ledde fram till ingången till stadion. På socklarna som statyerna stod på ristades fuskarnas namn in. På så vis blev deras vanärade namn ihågkomna för all framtid. Mutbrott tycks ha varit relativt ovanliga. En fuskare som har gått till historien är Damonikos. Han var far till en ung atlet och väldigt taggad på att sonen skulle vinna. För att försäkra sig om vinst mutade han motståndarens far. Damoniklos blev påkommen och båda fäderna dömdes till att betala böter. Även städer kunde göra sig skyldiga till mutbrott. Det finns flera exempel på toppatleter som ”köpts” av en stad i hopp om att staden skulle kunna dra nytta av dennes sportsliga triumfer. Till exempel lyckades staden Ephesos i Mindre Asien muta en långdistanslöpare från Kreta att ljuga om sin härkomst efter att han vunnit sin andra olympiska seger.
Doping är ett ständigt växande problem vid de moderna olympiska spelen. Detta problem fanns redan under antiken. Vi vet att grekiska atleter försökte öka sin idrottsliga förmåga genom att ta prestationshöjande droger. En populär prestationshöjare, som idag väcker viss avsmak, var att äta råa djurtestiklar. Anledningen till att atleterna åt råa testiklar var för att boosta sig med testosteron. Ett annat sätt att förbättra sina vinstchanser var att frossa i kött dagarna före en tävling. Om inte denna köttdiet räckte till fanns det ytterligare andra knep som atleterna kunde ta till. Förutom de redan nämnda djurtestiklarna kunde det röra sig om örtläkemedel, vindrycker, hallucinogena svampar och förtärandet av djurhjärtan. Till sin hjälp hade atleterna kockar och läkare som gärna ställde upp med sin expertis. Bröd kunde fyllas med opium från vallmo och långdistanslöpare kunde tugga i sig extrakt från växter ur fräkensläktet för att öka sin muskelmassa och styrka. Vissa metoder som syftade till att nå marginella fördelar ter sig mindre extrema. Bland dessa kan nämnas att ge atleterna honung precis före tävlingen för att de skulle få en kolhydrat- och glukosboost. Under antiken tycks doping inte ha väckt lika mycket ilska som den gör idag. Andra former av fusk fördömdes och möttes med hårda straff. Men så vitt vi vet fanns det inte något förbud mot doping.
I jämförelse med dagens storsvultna, genomkommersialiserade olympiska spel kan antikens dito uppfattas som enkla och präglade av idealism. Men vid en närmare titt går det att skönja att även antikens olympiska spel tampades med mutor, korruption, skandaler, politisk påverkan, propaganda och profitörer. Precis sådana problem som överskuggar de moderna spelen. De antika tävlingarna var en stor nyhetshändelse, drog till sig tiotusentals åskådare och förvandlade toppatleter till levande legender. En person som lockades av de olympiska spelens strålglans var kejsare Nero. Han hyste inte de minsta dubier för att påverka spelens domare och arrangörer. Olympiska spelen skulle egentligen ha ägt rum 65 e.Kr., men Nero såg till att de flyttades fram till 67 e.Kr. Nero älskade hästkapplöpningar och ställde själv upp med ett tio hästar starkt team i Olympia. Tyvärr gick det, minst sagt, inte så bra för honom, då han blev avkastad från sin vagn och nästan ihjälslagen. Efter denna nedriga incident fick han hjälp att sätta sig upp på vagnen igen, men lyckades inte fullfölja loppet. Domarna såg dock inte detta som ett hinder för att utse honom till vinnare med motiveringen att han skulle ha vunnit om han hade lyckats ta sig i mål.
Garum, Gudar & Gladiatorer 