Antika brottare

Det har ju tyvärr inte gått så bra för de svenska brottarna i årets OS. Bättre då att vända blicken mot antikens brottare. För brottning förekom ju redan vid de äldsta olympiska spelen. Antikens brottning skiljer sig inte mycket från dagens brottning, med undantag av en liten detalj: graden av brutalitet. Under antiken fanns det två typer av brottning: stående brottning och markbrottning. I stående brottning var syftet att kasta sin motståndare till marken. Tre fall var nödvändiga för att vinna och därmed blev vinnaren känd som en triakter eller ”tredubblare”. Med fall menades att man rörde vid marken med ryggen, skuldrorna eller höften. Tävlingen pågick utan pauser tills en av de tävlande kastat sin motståndare tre gånger. I markbrottningen var det inte antalet fall som ledde till seger, utan tävlingen fortsatte tills en av de tävlande erkände sig besegrad. Detta gjorde han genom att lyfta armen och peka med ett finger.

För den antika brottaren var det tillåtet att sätta krokben på sin motståndare. Det var dock förbjudet att bita och sticka in fingrarna i motståndarens ögon, mun eller andra ömtåliga kroppshålor. Antikens atleter var inte främmande för att fuska sig till vinst och detta gällde även för brottarna. Före varje match smörjde brottarna in sig med olivolja, vilket onekligen låter lite besvärligt vid närkamper. Brottarna borstade därför på sig ett lager puder så att motståndaren skulle kunna få grepp. Hos komediförfattaren Aristophanes kan vi emellertid läsa att skrupulösa brottare i hemlighet gned en oljig hand på någon del av sin kropp där de trodde att motståndaren skulle grabba tag. Precis som andra idrottsmän tävlade brottarna nakna och de hade håret kortklippt så att deras motståndare inte skulle kunna fatta tag i det.

Under antiken fanns inga viktklasser så som det gör i dagens brottning. De mer välvuxna männen hade därmed ett rejält övertag och tenderade att vinna. Den mest framstående av alla brottare var Milon från Krition i södra Italien som vann fem olympiska segrar. Det var först vid hans sjätte försök att vinna, när har var 39 eller 40 år gammal, som han fick se sig besegrad av en yngre man, Timotheos. Milon var dock fortfarande omåttligt populär och publiken brydde sig inte det minsta om att han hade förlorat. De rusade in på stadion, lyfte upp Milon på sina skuldror och bar runt honom. Segraren Timotheos hurrade tillsammans med publiken. Det finns många berättelser om Milon bevarade. Enligt en av dessa hade han som träningsmetod att stå på en inoljad diskus medan andra försökte knuffa omkull honom.

Pankration var en tävlingsgren som snarast kan liknas vid en blandning av brottning och boxning. Den tycks ha varit den mest våldsamma av grekiska idrottsgrenar. Det är därför föga förvånande att i alla fall en atlet, Sarapion från Alexandria, smet iväg dagen före han skulle tävla i pankration, då han var rädd för sina motståndare. Både stående boxning och markbrottning var tillåtet i pankration. Att slå med knytnäven eller öppen handflata var också tillåtet, och det var vanligt att man greppade tag om ben och fötter. Precis som i markbrottning var syftet att tvinga sin motståndare till underkastelse. Även om det var förbjudet att bita och sticka fingrarna i sin motståndares ögon visar scener på vasmålningar att tävlande i denna sport ofta försökte komma undan med båda. Det kunde även hända att en brottare fick för sig att bita sin motståndare och detta sågs inte med blida ögon av brottningsfansen. Bitsugna brottare blev ofta förlöjligade. Författaren Plutarchos berättar hur den kände athenske statsmannen Alkibiades bet sin motståndare i handen i ett desperat försök att slippa bli kastad på marken. Hans motståndare släppte taget och utropade ”Du biter som en kvinna Alkibiades”, varav Alkibiades svarade ”Nej, som ett lejon”.

Att sparka sin motståndare hånades också. Den romerske läkaren Galenos (100-talet e.Kr.) skrev en parodi om de olympiska spelen. I den gav han förstapriset i pankration till åsnan, eftersom denne var bäst av alla djur på att sparka. Vid början av en match brukade de tävlande sparra med sina händer och nävar och de vred varandras armar och fingrar. Detta kallades för akrocheirismos. Sostratos, en pankratiast från Sikyon, var (ö)känd för att bryta sina motståndares fingrar i början av tävlingen. Syftet var att tvinga dem till snabb underkastelse. På grund av denna (o)vana fick han öknamnet ”Herr fingertoppar”. En av de mest beundrade och respekterade av de olympiska utövarna av pankration var Polydamas från Skotussa. Han var beryktad för sin styrka och sades ha strypt ett lejon med sina bara händer.