Pompejis mänskliga statyer

Av antikens alla lämningar är det nog få som berör så mycket som gipsavgjutningarna av de mänskliga kvarlevorna i Pompeji. Ända sedan de först visades upp i slutet av 1800-talet har människor vallfärdat till Pompeji för att beskåda dem, samtidigt som kopior av dem ställts ut på museum över hela världen.

Mannen som ligger bakom dessa hette Giuseppe Fiorelli (1823-96) och var ansvarig över utgrävningarna av Pompeji. Vid undersökningarna av staden hade man redan under 1700-talet noterat att man i den hårda askan ibland kunde finna avtrycken av mänskliga kvarlevor, som efter att kroppen förmultnat lämnat håligheter i asklagren. Vid denna tid hade man emellertid ingen möjlighet att bevara dessa, utan det var först vid 1800-talet som tekniken uppfanns. Arkeologerna började då experimentera med att använda sig av gips för att fylla i olika håligheterna efter möbler och dörrar för att få fram den ursprungliga formen av dessa, men Fiorelli beslöt sig nu även för att prova tekniken på mänskliga kvarlevor.

Hur fungerade då detta? Efter att personerna avlidit vid utbrottet så blev de liggande och sakta begravda av askan. Denna aska stelnade snabbt och kapslade in kvarlevorna. Med tiden förmultnade kroppens mjukdelar men lämnade då kvar en luftficka i exakt form av hur kroppen hade sett ut. När man vid utgrävningar stötte på dessa håligheter som man kunde se innehöll mänskliga skelett använde man helt enkelt dessa som gjutformar. Genom att fylla håligheterna med gips och sedan försiktigt knacka bort den omgivande askan kunde man få fram perfekta avgjutningar av hur dessa människor sett ut i dödsögonblicket. De första försöken blev inte alltför lyckade, men efter att arkeologerna lärde sig hur de bäst skulle gå till väga blev resultaten allt bättre.

I samband med Vesuvius utbrott år 79 e.Kr så vet man inte exakt hur många människor som egentligen dog. Inne i Pompeji har man hittat kvarlevorna av lite över 1200 personer, men huruvida de övriga invånarna klarade sig eller om de går att återfinna i de ännu inte utgrävda områdena är idag omöjligt att säga. Vad vi vet är att av de som har hittats inne i Pompeji så har de flesta förolyckats till följd av de pyroklastiska flöden i form av gasmoln som uppnådde nästan tusen grader när de kom rullande i en hisnande fart nedför vulkanens sluttningar och in över staden. När man avlider till följd av dessa höga temperaturer är döden ögonblicklig. Det innebär att de offer vi möter i Pompeji befinner sig i exakt samma position som i det ögonblicket de förolyckades.

Det är kanske också det som gör att vi finner dessa mänskliga statyer så fascinerande. Att vi kan se hur de har dragit togan över ansiktet för att skydda sig. Hur de söker skydd i armarna på varandra. Hur barnen kryper intill sina föräldrar och skräcken i deras ansikten. Även om de finns gott om målningar och porträtt av antikens människor så finns det inget som så väl visar hur en person som levde vid denna tid såg ut och bara det att vi vet att det handlar om riktiga människor bidrar naturligtvis till

 Kvalitén av avgjutningarna skiljer sig naturligtvis åt, men på flera går det att se unika detaljer på klädedräkten som bidragit till unik information för forskarna. Det är inte bara människor man har hittat. En av de mer berömda avgjutningarna är gjord av kvarlevorna av en hund. Denne satt fast i sin kedja och kämpade sig upp bland askan så långt kopplet räckte innan han avled när de pyroklastiska molnen kom, fortfarande fastspänd. Det har även gjorts avgjutningar av grisar och hästar, samt av olika rötter för att ta reda på vadd man odlade i trädgårdarna under antiken.

Turister som idag besöker Pompeji kan finna dessa mänskliga statyer liggande runt om i hela staden. Många är original, men en del har man tvingats byta ut mot kopior då originalen helt enkelt har varit i allt för dåligt skick för att kunna flyttas på. Dessa avgjutningar har nämligen aldrig lämnat Pompeji. Trots att det var dessa gipsavgjutningar som var Pompejis stora dragplåster för turism, så var det arkeologiska muséet i Neapel inte intresserade av att ta några exemplar, då de inte ansågs vara riktig konst. De förvarades istället i Pompejis eget lilla museum, Antiquarium, som dessvärre mer eller mindre totalförstördes av de allierades bombningar i augusti 1943. Gipsavgjutningarna förvarades som tur var i en av de delar som blev minst skadad och man lyckades rädda merparten av de över hundra avgjutningar som gjorts genom åren. Alla av dessa går inte att se idag, de flesta är i idag i så pass dåligt skick att de skyddas från allmänheten, andra är utbytta till kopior. Vissa har man av praktiska skäl tvingats flytta på. En familj bestående av tretton individer, både barn och vuxna hittades en bit utanför Pompeji vid utgrävningarna lät man flytta in till en trädgård i Pompeji där de bättre kunde beskådas och ligger nu i en glasmonter i det som har kommit att kallas ”The Garden of the Fugitives”.

Med tiden slutade man att göra dessa avgjutningar. Dels började den moderna arkeologin utvecklas där man valde att fokusera på andra detaljer, dels ville man inte förstöra kvarlevorna för framtida forskning. I samband med de nya utgrävningarna under 2020 prövade man emellertid åter att använda denna metod i samband att man hittade några hästar, vilket uppmärksammades enormt i media över hela världen. Man har även undersökt flera av 1800-tals avgjutningarna i CT-scanner och på så sätt kunnat se skador på skelett och tandstatus hos dessa antika människor. Det är emellertid knappast som forskningsmaterial vi främst är intresserade av dessa kvarlevor. Dessa unika människor som för alltid förevigades är det som mer än något annat väcker känslor hos Pompejis besökare. Att se dessa personer skapar ett band mellan oss och människorna i Pompeji på ett helt annat sätt än vad några ruiner eller föremål kan göra. Förhoppningsvis fortsätter de att skapa ett intresse för antiken både för dagens och för våra framtida generationer, dessa en gång levande statyer från Pompeji.