Antika boxare

Vid sidan av brottning tillhörde boxning de mer brutala idrottsgrenarna vid de olympiska spelen. Boxning är en mycket gammal sport. Spartanerna har fått äran för att ha uppfunnit den. Under den äldsta tiden sades det att spartanerna krigade utan hjälm, eftersom endast skölden ansågs vara tillräckligt manlig för att användas som skydd. Boxningen förhärdade deras ansikten och lärde dem att avvärja slag mot huvudet. Vi vet bara på ett ungefär vilka regler som gällde för boxning. Det verkar inte ha varit tillåtet att brotta ner eller hålla fast motståndaren, men det var tillåtet att slå honom om han fallit till marken. Så gott som alla slag med handen var tillåtna, men att trycka in tummen var förbjudet. Till skillnad från idag ägde kamperna inte rum i en boxningsring, så det gick inte att tränga in motståndaren i ett hörn. Vid början av en tävling tågade de tävlande fram och såg på varandra med ”blickar som kunde döda”. Här förekom ingen hjärtlighet och man skakade inte hand.

Tävlingarna kunde hålla på i flera timmar. Ibland kom boxarna överens om att utbyta slag som motståndaren inte fick försvara sig mot. På så vis kunde de avsluta tävlingen före nattens inträde. En tävling vid idrottsspelen i Nemea mellan Damoxenos och Kreugas slutade på detta vis och kan exemplifiera den antika boxningens råhet. Kreugas utdelade det första slaget mot sin motståndares huvud. Damoxenos återhämtade sig och slog Kreugas med utsträckta fingrar under revbenen så brutalt att slaget genomborrade hans hud och slet ut hans inälvor. Kreugas dog omedelbart. Det förekommer förvånansvärt få exempel på dödsolyckor i samband med boxning. I de fall de inträffade tilldelades den döde mannen segern postumt, medan hans motståndare bannlystes på livstid från den stadion där tävlingen hade ägt rum.

Boxningshandskarna var i form av tunna läderremmar som snördes otaliga gånger runt händerna och en bit upp på underarmarna. Dessa var 3 till 3,7 meter långa och fästes genom att man gjorde en ögla vid vardera ända. Remmarna kunde smörjas med olja eller fett så att de höll sig spänstiga. De var förvisso kända som ”mjuka” handskar, men hade snarare till syfte att skydda bärarens knogar än att undvika att skada motståndaren. Antika boxare avbildades ofta med djupa skärsår i ansiktet. I antik boxning riktades nästan samtliga slag mot huvudet. Vasmålningar indikerar att det främst var näsan, kinderna och hakan som utsattes för skador. Under träningen gjorde boxarna olika övningar. De tränade på sitt fotarbete och på att hålla uppe armarna länge. Skuggboxning var populärt, likaså att slå mot en boxningssäck (korykos). Medicinförfattaren Antyllus föreslog att starkare män skulle fylla säcken med sand och svagare män med hirs eller mjöl.

Den mest kände boxaren under antiken var Diagoras från Rhodos. 464 f.Kr. segrade han i de olympiska spelen och 16 år senare hade han den stora glädjen att se sina två söner vinna i boxning respektive pankration. De överlyckliga pojkarna lyfte upp Diagoras på sina skuldror och placerade sina segerkransar på hans huvud. En åskådare skrek, inte av elakhet utan av beundran: ”Dö Diagoras, nu finns det inget kvar för dig att göra än att stiga upp till Olympos”. Och då, under lov och pris, kollapsade Diagoras och dog. Även Diagoras dotter Kallipatra har gått till den olympiska historien. Hon var den enda gifta kvinna som någonsin lyckades ta sig in på de olympiska spelen. Enligt Pausanias ville Kallipatra se sin son Pisirodos tävla och klädde därför ut sig till tränare. Hennes förklädnad lyckades fram tills det att Pisirodos vann. I sitt uppjagade tillstånd rusade Kallipatra fram till sin son och blev därmed avslöjad. Enligt lagen skulle hon tillmätas dödsstraff, men domarna valde att benåda henne av respekt för hennes far, bröder och son, vilka alla hade vunnit olympiska segrar. Som säkerhetsåtgärd stiftade man dock en lag som krävde att tränare, precis som atleter, måste vara nakna under tävlingarna.

Det var inte bara under själva boxningsmatchen som det kunde hetta till. År 107 e.Kr. kom boxaren Apollonios för sent till sin olympiska tävling. Han blev helförbannad när han förstod att han blivit diskvalificerad och att segerkronan redan var placerad på hans motståndare, Herakleides, huvud. Rasande snörde Apollonios på sig sina boxningshandskar och gav sig på Herakleides i en illasinnad attack. Precis som idag fanns det under antiken en stor efterfrågan på bra idrottsläkare. Deras kunskaper torde ha varit av avgörande betydelse med tanke på brutaliteten i till exempel boxning. Vid idrottstävlingar tycks det ofta ha funnits sjukvårdare på plats. Till glädje för de ibland rätt så mörbultade och sönderslagna boxarna hade antikens läkare en imponerande radda av behandlingar till sitt förfogande. Läkarna kunde hantera alla slags frakturer med hjälp av olika skenor och benskärare. Därtill kunde de använda sig av komplex bandagering, sy ihop sår och operera skallfrakturer med hjälp av en borr.