Dekadens och förfall – slutet för de olympiska spelen

Årets OS har nu kommit till ända. År 2024 kommer de tillbaka med Paris som värd. Men hur gick det egentligen för de antika olympiska spelen? Dessa spel var långlivade och pågick under drygt 1000 år. Spelen introducerades som en religiös ceremoni för att ära Zeus på 700-talet f.Kr. Men med tiden kom den traditionella religionen att förlora sin dragningskraft och de olympiska spelen utarmades på sitt religiösa innehåll. Ideologin bakom spelen nådde sin kulmen på 400-talet f.Kr. Från 300-talet f.Kr. och framåt började emellertid människor allt mer att inkräkta på gudarnas suveränitet. Atleterna gav sig själva, och inte Zeus, äran för sina segrar, och framstående ledare ville bli dyrkade som gudomar. År 336 f.Kr. restes en byggnad vid namn Philippeion i Olympia och i den fanns statyer av Alexander den store och hans familj. Statyerna var tillverkade i guld och elfenben: material som tidigare varit reserverade för gudarna.

Två sekel senare omvandlade romarna ett av templen i Olympia till en helgedom som ärade Rom och den ”gudomlige Augustus”. Under dessa två sekel hade romarna lyckats erövra Grekland som nu utgjorde en del av det romerska riket. Romarna hyste ingen större respekt för de gamla grekiska helgedomarna. Till exempel plundrades Olympia av den romerske generalen Sulla, när denne behövde pengar till att finansiera sitt krig mot Mithridates, kung av det parthiska riket (Persien). För att ytterligare strö salt i de grekiska såren flyttade Sulla de olympiska spelen till Rom år 80 f.Kr. som en del i firandet av sin seger i detta krig. Rom blev dock en kortvarig hemvist för spelen. Vid Sullas död två år senare flyttades spelen tillbaka till Olympia. Med tiden verkade det nästan som att gudarna hade övergett Olympia och platsen kom att förfalla allt mer. Många påbud och lagar kom även att luckras upp under romersk tid, till exempel förbudet för kvinnor att bevista spelen. På 100-talet e.Kr. skriver Dio Chrysostomus att till och med kvinnor av tvivelaktig karaktär hade tillåtelse att delta som åskådare vid de olympiska spelen.

År 267 e.Kr. plundrades Olympia av herulerna, en folkgrupp från södra Ryssland. Därefter återställdes helgedomen aldrig till sin forna glans. Det är oklart vilket år som de sista spelen ägde rum. En bronsplatta som hittats inne i helgedomen omnämner olympiska segrare så sent som på 380-talet. Kanske upphörde spelen år 393 när kejsare Theodosius I, den förste kristne kejsaren i Rom, förbjöd alla hedniska kulter. Men spelen kan även ha fortsätt till cirka 426. Det var då som Zeustemplet brann ner till grunden, troligtvis i enlighet med kejsare Theodosius II:s påbud om att alla hedniska tempel skulle förstöras. Vid början av 400-talet plundrades platsen på sin främsta sevärdhet, Zeusstatyn, ett av antikens sju underverk. Statyn flyttades till Konstantinopel. Här fanns den att beskåda i Lausosplatset tillsammans med flera andra grekiska kultstatyer fram tills det att byggnaden förstördes i en brand år 475. Helgedomen i Olympia gick ett liknande öde till mötes. Mellan 400- och 700-talen lade vandaler, slaver och otaliga andra angripare platsen i spillror. Olympia kom med tiden att helt förstöras av jordbävningar, översvämningar och jordskred.

Olympia började grävas ut av arkeologer år 1829 och de första moderna spelen ägde rum i Athen år 1896. Men även under senantiken arrangerades det olympiska spel utanför Olympia. Spelen återuppstod i Konstantinopel (Istanbul) som var huvudstad i den östra halvan av det romerska riket. Detta kan te sig något motsägelsefullt med tanke på att det var kristna kejsare som hade satt stopp för de uråldriga spelen. Men genom att avskilja spelen från sitt hedniska ursprung ansågs de vara acceptabla. Den tidiga kristendomen var ju en riktig fena på att inkorporera hedniska kulter och seder i sina religiösa uttryck och högtider. I Konstantinopel ägde spelen rum på hippodromen (hästkapplöpningsbanan), vilken utgjorde hjärtat i romarnas politiska och sociala liv. Romarna hyste en stark passion för hästkapplöpningar och det är därmed föga förvånande att ridsport dominerade det olympiska programmet. Ett program som för övrigt såg mycket annorlunda ut i jämförelse med de äldre spelen. Förvisso fortlevde klassiska idrottsgrenar som brottning, boxning, diskus, längdhopp, spjut och löpning. Men invånarna i Konstantinopel kunde även avnjuta tävlingar i tyngdlyftning, bågskytte och kulstötning. Det går även att skönja ett större fokus på show och skådespel än tidigare, och bland de nya idrottsgrenarna märks till exempel låtsasslagsmål, jakt och akrobatik.

Konstantinopel var långt ifrån unikt vad det gäller att arrangera olympiska spel utanför Olympia. Det fanns många antika platser som hade egna varianter av dessa spel. Vi hittar lokala olympiska spel på så skilda platser som Athen, Alexandria, Ephesos och Thessaloniki. De mest berömda av dessa spel ägde rum i staden Antiokia som var en vibrerande romersk storstad vid floden Orontes i södra Turkiet. Festivalen i Antiokia ägde rum vid en plats kallad Daphne, en bit utanför staden, där det fanns en stor helig lund. Ursprungligen kallades festivalen för Daphnea och var tillägnad Apollon och Artemis. År 44 e.Kr. döptes den dock om till Olympia efter att invånarna i Antiokia köpt sig privilegiet att fira olympiska spel från arrangörerna av spelen i Olympia. Men det var först under kejsare Commodus tid (andra halvan av 100-talet) som spelen började firas regelbundet som en olympisk festival. Dessa spel kom att arrangeras betydligt längre än andra antika spel, inklusive dem i Olympia. Faktiskt ända fram till år 521, då de slutligen förbjöds av kejsare Justinianus I.

Vår främsta källa till den olympiska festivalen i Antiokia är författaren Libanios som levde på 300-talet e.Kr. Han kom från Antiokia och hade flera nära släktingar som sponsrade de olympiska spelen. Enligt Libanios var dessa spel väldigt dyra att arrangera och därför behövdes rika mecenater som bekostade dem. Vi vet tyvärr inte exakt vilka tävlingar som anordnades, men det tycks ha förekommit estetiska och intellektuella begivenheter vid sidan av de atletiska. Spelen ägde rum i en specialbyggd stadion i Daphne, men även på amfiteatern och hippodromen i själva Antiokia. Vi vet att vissa tävlingar innefattade ”vilda djur”, inklusive kamper mellan människor och djur, vilket står i bjärt kontrast till spelen i Olympia. Atleterna som deltog verkar inte heller ha haft samma status och idrottsliga förmågor som vid de ursprungliga spelen. Från Antiokia skickades det ut budbärare till hela det romerska riket med syfte att ”hyra” atleter som skulle komma dit och tävla. Ibland lyckades budbärarna mindre bra och rekryterade enbart ett riktigt patrask till idrottsmän, så de sportsliga prestationerna var nog inte alltid så mycket att hurra för.