Idag skall vi titta närmare på en av antikens mest berömda statyer: den knidiska Aphrodite. Denna staty väckte sensation under antiken, då den, hör och häpna, föreställde en naken gudinna. Att det var just Aphrodite som fick ta på sig rollen som den första nakna gudinnan var ingen slump. Hon var kärlekens och sexualitetens gudinna. Grekernas uttryck för sex var till och med ta Aphrodisia (”saker som rör Aphrodite”). Förvisso var antikens greker inte helt ovana vid att se nakna kvinnor i konsten. Men då rörde det sig inte om gudinnor, eller för den delen anständiga kvinnor, utan hetärer (hetairai). Hetärer var en slags lyxprostituerade eller kurtisaner som deltog vid männens dryckesfester (symposier). De utgjorde ett populärt motiv på grekiska vasmålningar, där vi kan se dem halvliggandes på soffor tillsamman med de festande männen. Ofta spelar de musik, konverserar eller deltar i diverse sällskapsspel. Inte sällan medverkar de i sexscener. En av antikens mest berömda hetärer hette Phryne och henne skall vi strax bekanta oss med.
Skulptören bakom den knidiska Aphrodite heter Praxiteles. Han kom från Athen och levde på 300-talet f.Kr. Det påstås att Praxiteles använde kurtisanen Phryne som modell för sin staty, vilket bidrog till mycket skvaller om dess uppkomst. Det sades bland annat att Phryne var Praxiteles älskarinna. Phryne föddes cirka år 371 f.Kr. och hennes riktiga namn var Mnesarete, men till följd av hennes gulaktiga hy kallades hon för Phryne (”padda”). Padda låter ju snarare som ett öknamn än ett smeknamn och är ju inget man själv skulle vilja bli kallad för. Men i antikens Grekland var det ett populärt namn bland hetärer. Hur som helst var Phryne känd för sin skönhet och hon stod även modell åt andra berömda konstnärer. Den knidiska Aphrodite är Praxiteles mest berömda skulptur. Statyn blev så vida omtalad och kopierad att en humoristisk anekdot hävdade att gudinnan Aphrodite själv kom till Knidos för att se den. Enligt ett epigram som tillskrivits Platon utbrast Aphrodite när hon såg statyn: Men oj, var någonstans har Praxiteles sett mig naken?
Den knidiska Aphrodite är den första grekiska skulpturen av en helt naken kvinna och åstadkom en revolution i konsten. Tyvärr finns originalskulpturen inte kvar, så vi får förlita oss på de otaliga kopior som finns bevarade. Statyn föreställer hur gudinnan Aphrodite förbereder sig för ett rituellt bad. Hon tar av sig sin mantel med ena handen, medan hon sedesamt skyler sig med den andra. Placeringen av hennes händer skymmer hennes kön, medan de samtidigt drar uppmärksamheten till hennes exponerade överkropp. Statyn var känd för sin skönhet och den är framställd så att den skall kunna uppskattas från varje vinkel. Den knidiska Aphrodite väckte inte bara sensation till följd av sin nakenhet, utan även på grund av Praxiteles realistiska gestaltning av kvinnokroppen. Medan hetärernas halvnakna kroppar kunde ha nästan manliga proportioner, så präglas den sensuella Aphroditestatyn av mjuka kvinnliga former.
Den knidiska Aphrodite beställdes som en kultstaty till Aphroditetemplet på ön Kos. Enligt uppgifter från den romerske författaren Plinius den äldre, skulpterade Praxiteles både en naken och en påklädd staty av Aphrodite. Invånarna i staden Kos valde att köpa den påklädda varianten, eftersom den andra ansågs oanständig och man var rädd att den skulle sätta deras stad i dålig dager. Staden Knidos hade dock inga sådana betänkligheter och valde att köpa den nakna statyn, vilket skulle visa sig vara ett lyckokast. Plinius hävdar att statyn bidrog med berömmelse till Knidos, vilket bekräftas av att stadens mynt präglades med bilder av denna staty. Statyn blev med tiden en riktig turistattraktion som satte Knidos på kartan. Det berättas bland annat att Nikomedes I av Bithynien erbjöd sig att betala de enorma skulder som staden ådragit sig i utbyte mot statyn, men kniderna tackade nej. Templet och dess staty var välkänt ända in i romersk tid. Kejsar Hadrianus vurmade starkt för den grekiska kulturen och lät bygga en kopia av templet i sitt stora villakomplex (Tivoli) utanför Rom. Inne i templet stod såklart en kopia av den knidiska Aphrodite.
Aphroditetemplet på Knidos var ett runt doriskt tempel omgivit av kolonnader. Runt templet, bland doftande buskar, fanns det bekväma soffor utplacerade. På sofforna kunde besökarna älska i anslutning till kärleksgudinnans tempel. Här växte gott om fruktträd, myrten, cypresser och vinrankor. Templet hade inte bara dörrar på framsidan utan även på baksidan, vilket var ovanligt för grekiska tempel. Statyn stod även i mitten av templet, och inte längst in som annars var brukligt, vilket möjliggjorde för besökarna att se statyn från alla vinklar. De antika marmorstatyer som möter oss på museerna idag är vita, men så såg de inte ut under antiken. Aphroditestatyn var polykrom (målad i många färger) och skall ha varit så levande att den gjorde män sexuellt upphetsade. Det berättas bland annat att en ung man bröt sig in i templet nattetid och försökte ha samlag med statyn. Han skall ha lämnat en fläck på statyn efter sig. När den ungen mannen blev ertappad skämdes han så mycket att hann kastade sig från en klippa i närheten av templet.
Den knidiska Aphrodite har inte överlevt till våra dagar. Troligtvis flyttades originalstatyn till Konstantinopel (Istanbul), där den placerades i Laususpalatset. År 475 brann byggnaden ner och statyn förstördes i lågorna. Det var samma förödande brand som innebar slutet för Zeusstatyn i Olympia. Aphroditetemplet på Knidos hittades år 1969 och grävdes ut av Iris C. Love året efter. Love hittade en marmorbas och fragment från en Aphroditestaty som hon trodde var Praxiteles originalstaty. Senare arkeologer har dock ifrågasatt den tolkningen och de flesta tror idag att fragmenten kommer från en annan staty. Tack vare romerska mynt från Knidos som tydligt avbildar statyn vet vi på ett ungefär hur den såg ut och har även kunnat identifiera kopior. Den bästa kopian anses vara den så kallade ”Colonna Knidia” som tillhör Vatikanmuseernas samlingar. Det rör sig dock om en romersk kopia som inte kan mäta sig med Praxiteles original. Men med det sagt bör vi ändå känna oss tacksamma för den omfattande romerska kopieringsindustrin, för utan den hade våra samlingar av grekisk skulptur varit näst intill obefintliga.
Garum, Gudar & Gladiatorer 