Parthenontemplet i Athen är en av antikens mest ikoniska byggnader. Nästan alla har sett en bild av templets klassiska siluett på Akropolis. Den observante betraktaren har kanske begrundat templets dåliga skick och noterat öppningen i templets södra kolonnad. Templet var i gott skick fram till 1600-talet, då en svensk general orsakade stor skadegörelse genom en explosion. Men vi tar det från början. Parthenontemplet var dedikerat till staden Athens skyddsgudinna Athena (parthenos = jungfru) och färdigställdes år 438 f.Kr.
Templet sågs som ett arkitektoniskt mästerverk och var rikt dekorerat med skulptur. På templets pediment (gavelfält) var gudinnan själv huvudperson. Det östra pedimentet visade hur Athena föds ur sin fader Zeus huvud och det västra hur hon vinner kampen mot Poseidon om att bli Athens skyddsgudom. Inne i templet stod den berömda kolossalstatyn av Athena Parthenos, vilken hade mästerskulptören Phidias som upphovsman. Statyn mätte 11,5 meter över marken och var tillverkad i guld och elfenben.
Under nästan 1000 år fungerade Parthenon som ett tempel åt Athena. Men år 435 e.Kr. beslutade den kristne kejsaren Theodusius II att alla hedniska tempel skulle stängas. Därmed förlorade byggnaden sin ursprungliga funktion. På 400-talet plundrades även templet på sin berömda Athenastaty. Föga förvånande hamnade statyn i Konstantinopel, likt så många andra berömda statyer. Där skall den ha funnits fram till år 1204, då den förstördes under tempelriddarnas belägring av staden.
Vid slutet av 500-talet omvandlades Parthenon till en kristen kyrka och tillägnades, passande nog, jungfru Maria (Parthenos Maria). Ikoner målades på väggarna och kristna inskriptioner ristades in på kolonnerna. I det östromerska riket var Parthenon den fjärde viktigaste pilgrimsplatsen; listan toppades av Konstantinopel.
Efter att Athen erövrats av det ottomanska riket skulle Parthenon få ännu en ny funktion. Vid slutet av 1400-talet gjordes byggnaden om till en moské. Ett torn, som tidigare använts som klocktorn, byggdes om en till en minaret, och en minbar (hög predikstol) installerades inne i templet. Det kristna altaret togs bort och väggarna målades vita för att dölja de kristna ikonerna.
Från 1660-talet blev Athen en populär destination för resenärer västerifrån. En sådan resenär var en konstnär vars namn vi inte helt säkert har identifierat, men kanske hette han Jacques Carry. Hur som helst målade denne konstnär år 1674 en rad teckningar som föreställde mer än hälften av den bevarade skulpturen på Parthenon. Tack vare hans teckningar känner vi till karaktären hos en stor del av den ursprungliga skulpturen. Att denne konstnär plockade upp sitt måleriblock och tecknade så flitigt vid just Parthenon kan vi vara evigt tacksamma för. Tretton år senare, den 28 september 1687, gick nämligen en stor del av skulpturen förlorad i en gigantisk explosion.
Venetianerna hade skickat en militär expedition ledd av Francesco Morosini för att attackera Athen och belägra Akropolis. De ottomanska turkarna befäste Akropolis. Parthenon användes som krutlager och skyddsrum för stadens turkiska befolkning. Ett ödesdigert beslut skulle det visa sig. Varför lade det sitt krutlager just där? Kanske förlitade sig de ottomanska turkarna på murarnas och valvens tjocklek? Eller kanske trodde de att de kristna fiendestyrkorna inte skulle vilja angripa en byggnad som så länge fungerat som en berömd kyrka? Hur som helst misstog de sig grovt.
Vem var nu den ökände svensk som gått till historien för att ha sprängt Parthenon? Hans namn var Otto Wilhelm von Königsmarck. 1686–1688 deltog han i venetianernas offensiv mot ottomanerna i Grekland. På hösten 1687 belägrade han Athen och det var på hans order som Parthenon bombarderades. På templets västra fasad kan vi än i dag se märken efter de ungefär 700 kanonkulor som träffade sitt mål. Till sist skedde det oundvikliga: ottomanernas krutlager antändes i en våldsam explosion.
Tjugoåtta kolonner och de inre rummen, som hade fungerat som både kyrka och moské, störtade samman. Tre av templets fyra väggar kollapsade nästan och inget av taket återstod. Drygt 300 människor dog i explosionen och marmorfragment regnade över de turkiska försvararna. Det västra gavelfältet klarade sig nästan helt intakt. Den venetianske överbefälhavaren Morosini fick dock den inte allt för briljanta idén att fira sin seger med att plocka ner skulpturerna på pedimentet för att ta med dem till Venedig. Detta misslyckades totalt. Det maskineri som han låtit installera för att plocka ner skulpturerna brast och alltsammans rasade i marken.
Det finns faktiskt en svensk ögonvittnesskildring av Parthenons förstörelse. Ögonvittnet heter Anna Åkerhielm och hon tillhörde Königsmarcks sällskap. Hon var kammarjungfru åt hans hustru Charlotta De la Gardie. Flera av hennes brev finns bevarade. För sin bror Samuel beskriver hon händelserna så som hon såg dem. Hon skrev: ”Det smärtade Hans Excellens att förstöra det sköna tempel som har stått i tretusen år och kallas för Minervas tempel!” Vidare skrev hon: ”Men förgäves: bomberna uträttade sitt arbete så verksamt att templet aldrig i världen kan byggas upp.”
På en promenad runt Parthenon kort efter turkarnas slutgiltiga kapitulation hittade Anna en arabisk handskrift som hade klarat sig undan explosionen. Hennes bror skulle senare komma att skänka handskriften till Uppsalas universitetsbibliotek. Redan år 1683 övergav venetianerna Athen för att undvika en konfrontation med en större turkisk styrka från Kalkis. Venetianerna övervägde att spränga sönder det som återstod av Parthenon, tillsammans med resten av Akropolis, så att turkarna inte skulle kunna använda det som befästning. Tack och lov fullföljdes aldrig den planen.
Garum, Gudar & Gladiatorer 