Grekerna i Baktrien (Afghanistan)

Bloggen har nyligen uppmärksammat talibanernas förstörelse av Afghanistans kulturarv. Idag kommer vi ge en översiktlig beskrivning av landets antika historia. En period vars historiska lämningar talibanerna med stor entusiasm och systematik har försökt utplåna. Baktrien (eller Baktriana) ligger i ett område som motsvarar merparten av Afghanistan, men även delar av Uzbekistan och Tajikstan. Under antiken var Baktrien ett rikt jordbruksland med breda bevattnade floddalgångar och bördiga jordar. I området kunde de flesta antika grekiska jordbruksprodukter odlas, med undantag av oliver. Baktrien var omgivet av stora ökenområden i väst (Sogdiana med sina karavanstäder såsom Samarkand), bergskedjan Hindukush i öst och söder samt floden Amu Darja (Oxus) med utlopp i Aralsjön i norr.

Redan före Alexander den stores erövring av Baktrien fanns det greker bosatta där. Före den hellenistiska perioden tillhörde Baktrien det persiska riket. Hit hade greker kommit både som legosoldater i den persiska armén och som persiska fångar. Under persiskt styre deporterades många upproriska greker till Baktrien. Tanken var att dessa greker skulle flyttas långt bort från sina hemstäder innan de erövrades av andra greker. Under kung Darios I:s regeringstid deporterades invånarna i den grekiska staden Barka i Cyrenaika (Nordafrika) till Baktrien eftersom de vägrat utlämna mördare som var efterlysta av perserna. Historikern Herodotos berättar även att en persisk befälhavare hotade med att förslava döttrarna till revolterande joner (grekerna i västra Mindre Asien) och skicka dem till Baktrien.

Tack vare de persiska deporteringarna fanns det redan grekiska samhällen på plats i Baktrien när Alexander kom dit. Alexander kom till området efter att han besegrat perserkungen Darios III vid slaget i Gaugamela 331 f.Kr. Darios tog till flykten och Alexander jagade efter. Bessus, den persiske satrapen (ståthållaren) i Baktrien, utnyttjade situationen till att döda Darios och utropa sig själv till kung. Han blev dock tillfångatagen och överlämnad till Alexander. I Alexanders våld blev Bessus torterad och dödad i syfte att statuera exempel för andra potentiellt upproriska herrar. Alexander erövrade först Sogdiana. I Baktrien mötte han starkt motstånd, men erövrade till sist området genom både militärmakt och diplomati. Alexander gifte sig med Roxana, dotter till den besegrade satrapen i Baktrien, Oxyartes. Två städer grundades av Alexander i Baktrien: Alexandria Eschate och Alexandria Oxiana (vid floden Oxus).

Efter Alexanders död delades hans rike upp mellan generalerna i hans armé. Baktrien blev en del av det Seleukidiska riket, uppkallat efter sin grundare Seleukos I. Precis som Alexander uppmuntrade Seleukos greker att bosätta sig i Baktrien. Ofta rörde det sig om veteraner i armén som valde att stanna kvar i de erövrade områdena. Grekiska garnisoner i den seleukidiska satrapin Baktrien placerades i befästningar som kallade för phrouria och i större städer. Militära kolonister bosatte sig på landsbygden och tilldelades var sin bit land att odla (kleros). Det rörde sig om tiotusentals kolonister. För de seleukidiska kungarna var det svårt att hålla samman det stora och kulturellt diversifierade område som de styrde över och riket började snart falla samman. Denna situation utnyttjades av Diodotos, satrap i Baktrien, som bröt sig loss från seleukiderna efter ett uppror vid mitten av 200-talet f.Kr.

Diodotos utropade sig till kung av Baktrien och grundade det Greko-baktriska riket runt 250 f.Kr. Det var ett i hög grad urbaniserat rike och ansågs vara ett av de rikaste i Orienten. Dess välstånd grundade sig till stor del på landets bördighet. De greko-baktriska kungarna ökade successivt sin maktsfär och riket expanderade territoriellt till öst och väst. Riket var känt för sin hellenistiska sofistikation och hade regelbundet kontakt med Medelhavsområdet. De var även på god fot med grannlandet Indien, med vilka de utbytte ambassadörer. De tydligaste exemplen på hellenistisk konst i regionen finner man på de greko-baktriska kungarnas mynt. Till exempel har man hittat den hellenistiska världens största silver- och guldmynt i Baktrien. Mynten räknas dessutom bland de konstnärligt och tekniskt mest avancerade från antiken.

I det vakuum som skapades när det Seleukidiska riket successivt krympte ihop uppstod det Parthiska riket i gränsområdena till Baktrien. Grundandet av det Parthiska riket ledde till att Baktrien skars av landvägen från den grekiska världen. Handeln till lands minskade avsevärt, medan handeln till havs mellan Baktrien och det hellenistiska Egypten, tog fart. De greko-baktriska kungarnas intressen var dock inte bara riktade västerut. Runt 220 f.Kr. skickade greko-baktrerna ut expeditioner från staden Alexandria Eschate till Xinjangområdet i Kina. Detta utgör det tidigaste kända exemplet på kontakter mellan Kina och Väst. Kineser besökte även Baktrien och handel tycks ha förekommit. Zhang Qian, upptäcktsresande och ambassadör under Handynastin, besökte Baktrien år 126 f.Kr. och enligt honom fanns det kinesiska produkter på de baktriska marknaderna.

De baktriska städerna grundades efter grekiska förebilder. Huvudstäderna Ai-Khanoum och Baktra tillhörde antikens största och rikaste städer och själva Baktrien var enligt Strabon känt som ”landet med tusen gyllene städer”. I Baktrien fanns det en stor grekisk befolkning vid sidan av den inhemska. Den stad som vi bäst känner till är Ai-Khanoum som sannolikt kan identifieras med Alexandria vid floden Oxus. Denna plats grävdes ut av franska och afghanska arkeologer mellan 1965-78. Staden byggdes som en befäst gränsstad under 300-talet f.Kr. och uppvisar en sofistikerad hellenistisk urban kultur. Här har det grävts ut en grekisk teater, ett gymnasion och grekiska hus med pelarförsedda gårdar. Även lämningar av klassiska korinthiska kolonner och skulpturer med tydliga hellenistiska drag har påträffats i staden.

Vid 180 f.Kr. påbörjade kung Demetrios II en invasion av Indien. Invasionen var avslutad vid 175 f.Kr. och då hade den nordvästra delen av Indien (Punjab) inlemmats i de baktriska grekernas rike. Detta rike sträckte sig ända till floden Ganges och kallades för det Indo-grekiska. Medan det Greko-baktriska riket upplöstes efter att det invaderats av nomadstammar på 120-talet f.Kr. kom det Indo-grekiska riket att existera fram till 10 e.Kr. Buddhismen blomstrade under de Indo-grekiska kungarna, framför allt under Menandros I (150-100 f.Kr.), som sannolikt var buddhist. I buddhistiska skrifter framträder han under namnet Milinda. Viktigast av dessa skrifter är Milindapanha (”Milindas frågor”), vilken utgör en filosofisk dialog mellan Menandros och en vis man vid namn Nagasena. En grekisk-indisk blandkultur uppkom, främst manifesterad i den greko-buddhistiska konsten, som vi skall återkomma till i ett senare inlägg.