Antoninska pesten – en romersk pandemi

Coronaviruset överraskade hela världen och visade tydligt hur en epidemi av detta slag på kort tid kan påverka hela vårt liv och ändra alla de rutiner vi har vant oss vid, såväl på arbetsplatserna som i våra privata liv. Även om många nu lever i en tid präglad av såväl oro som frustration till följd av detta, så kan vi ändå trösta oss med att det kunde ha varit betydligt värre, vi kunde hade levt i romarriket under mitten av andra århundradet e.Kr. Under denna tid härjade nämligen det som brukar kallas den Antoninska pesten, uppkallad efter den Antoninska kejsardynastin som regerade under denna tid, men som dock även ibland benämns Galenos pest, efter den antika läkare och författare som först beskrev symptomen av sjukdomen.

Runt år 165 e.Kr. när denna pest först bröt ut så stod Romarriket på sin höjdpunkt. Under ledning av en den generellt ansett vettigaste kejsaren, Marcus Aurelius (121-180 e.Kr.), så blomstrade riket och även om det fortfarande krigades på sina ställen i gränslandet så var det i alla fall lugnt och stabilt i de centrala delarna. Ser vi till Antikens Rom så var det en plats som var rent katastrofal om man ser till risken för sjukdomsutbrott och smitta. Även om romarna älskade sina badhus så var hygienen knappast högprioriterad. Speciellt i städerna bodde man tätt tillsammans, både människor och husdjur, vilket bidrog till att såväl råttor som olika insekter också tog sig in i bostäderna. Akvedukterna bidrog förvisso till att de flesta romare hade tillgång till rent dricksvatten, men i de flesta urbana områden var avfallshanteringen och avloppen under all kritik. Det var emellertid inte på grund av detta som pesten slog så hårt mot romarna, snarar berodde det på rikets enorma utbredning. Olika fälttåg och långväga handel ledde till införseln av nya bakterier och sjukdomar. Speciellt i de fall man stötte på farsoter och bakterier som var nya hos befolkningen och som man saknade immunitet mot, så spreds smittorna i en rasande fart.  

Den Antoninska pesten uppstod troligen i Kina och spreds därifrån vidare ut i världen med de karavaner som gick längs med sidenvägen. De första romarna som man tror utsattes för smittan var soldater som i samband med invasionen av staden Seleukia vid Tigrisfloden, kan ha smittats av lokalbefolkningen. Enligt romarna själva så gick det naturligtvis inte till på det sättet, utan de föredrog andra förklaringsmodeller. En handlar om att den romerske generalen som senare också blev kejsare, Lucius Verus, öppnade en grav i Seleukia och det var från den graven som smittan spreds. Pesten skulle således ha varit ett straff från gudarna eftersom romarna hade svurit på att inte plundra staden, bara inta den. Det finns också en annan historia som inte utspelar sig i Seleukia utan i Babylon. En romersk soldat hade där gått in i Apollotemplet och öppnat en gyllene kista, i vilken viruset fanns och i samband med att soldaten släppt ut det så spreds det sedan över världen. Det fanns naturligtvis fler historier än dessa två. Kejsaren Marcus Aurelius menade att det var de kristnas fel då de vägrat dyrka de romerska gudarna och därför retat upp dem så att de nu hämnats. På det stora hela kan man säga att det skylldes på enskilda individer eller hela befolkningsgrupper, men naturligtvis inte på romarna själva, då de sällan ville erkänna sina misstag. Det där med smittspårning var uppenbarligen inte heller något som romarna hade något större intresse av att ägna sig åt, trots att det kanske kunde ha lindrat katastrofen.

 De romerska soldaterna tog med sig smittan österifrån och spred den vidare i rikets västra och norra delar. Tack vare författaren Galenos så vet vi hur symptomen på denna sjukdom yttrade sig. Vanligt var att man först drabbades av feber, diarré, illamående, hosta, svullen hals och att man kände en enorm törst. Avföringen färgades ofta svart, vilket tyder på att de smittade led av invärtes blödningar. Många drabbades också av röda eller svarta bölder. Det har diskuterats mycket vilken sjukdom detta egentligen kan ha varit, och de flesta forskare tror att det kan ha rört sig om smittkoppor eller möjligen mässlingen, även om detta inte kan bevisas. Vi vet heller inte hur många som avled i denna pest, men ska vi tro historikern Dio Cassius så var det närmre 2000 personer per dygn enbart i staden Rom under den tid då pesten härjade som värst. Ser man till hela riket så är siffrorna mycket osäkra då de skiljer sig beroende på vilken metod man har använt sig av för att räkna. Vissa hävdar att det kan ha rört sig om ca 30 miljoner, medan andra tror att hela 60-70 miljoner av de boende i romarriket avled till följd av denna pest, vilket skulle ha utgjort inte mindre än en fjärdedel av hela populationen. Pesten slog lika hårt i alla samhällsklasser och inte ens kejsarna klarade sig då både Marcus Aurelius och Lucius Verus tros ha avlidit i sviterna av åkomman.

Hur spreds då denna pest? Mycket tyder på att det var soldaterna som ovetandes förde runt smittan i hela riket. De olika legionerna var ofta placerade vid olika gränsutposter och då de åkte hem på permission så tog de med sig smittan tillbaka till fältlägren, vilket gjorde att just soldater var några av dem som drabbades svårast eftersom de redan levde trångt och med dåliga sanitära förhållanden. Soldaterna drabbades så hårt att man vid rikets norra gränser började få ont om personer som kunde strida i de romerska legionerna. Detta fick Marcus Aurelius att rekrytera nya grupper ur befolkningen som vanligtvis aldrig skulle ha varit tilltänkta som soldater, nämligen gladiatorer, frigivna, krigsfångar och andra kriminella, samt t.om. lokala krigare som mot betalning skulle strida mot sina egna landsmän. Dessa nya sammansättningar var naturligtvis betydligt sämre rustade att strida mot fienden än vad Roms vanliga superlegioner varit, vilket ledde till att germanerna år 167 e.Kr. för första gången på över två hundra år lyckades ta sig över Rhenfloden.

I städerna växte också irritationen. Inte enbart på grund av pesten utan också beroende på att de nya legionssammansättningarna lett till en brist på gladiatorer som kunde underhålla befolkningen i städerna. Desto sämre förhållande, desto mer växte suget efter underhållning, men med gladiatorerna utsända för att försvara gränsposterna så blev det svårt att erbjuda den eftertraktade underhållningen på arenorna. Även om missnöjet över bristen på gladiatorspel var stor, så fanns det större bekymmer att oroa sig för. Till följd av de många dödsfallen fick nu Rom även in betydligt lägre skatteintäkter. Även jordbruken drabbades och det var snart brist på spannmål och andra grödor, vilket medförde en prisökning av livsmedel, viket även det förstärkte städernas missnöje.

Den Antoninska pesten avtog runt år 190 e. Kr och riket återhämtade sig förvånansvärt snabbt efter denna kris. Redan nästa århundrade, 249-262 e.Kr drabbades Rom emellertid av nästa pest, den Cyprianska, uppkallad efter kyrkofadern Cyprianus från Karthago, följt av den Justinianska pesten mellan 541-542 e.Kr. Många menar att det var just pesten tillsammans med de olika klimatförändringarna som bidrog till rikets fall, då riket försvagades så mycket under dessa perioder att de saknade möjligheter att återhämta sig och på så sätt inte kunde stå emot attacker utifrån. Huruvida detta stämmer eller ej, det finns få saker som debatterats så mycket som orsakerna bakom Romarrikets fall, så kan vi nog enas om att pesten förefaller vara en betydligt otrevligare pandemi än Covid 19 och vi kan konstaterat att det där med Tegnell, karantäner och Lock downs kanske inte alltid är så dumt ändå.