Vestalerna – Roms främsta prästinnor

Den romerska gudinnan Vesta ansågs inte enbart vara härden och hemmets viktigaste gudom, hon hade även en viktig roll i den romerska statskulten. I Vestas tempel på Forum Romanum i Rom fanns nämligen den heliga eld som aldrig fick slockna, om elden dog ut så betydde det även slutet för Rom, i alla fall enligt de ibland löjligt vidskepliga romarna. Eftersom elden var så pass viktig så var det nödvändigt att den var under konstant bevakning och detta sköttes av ett kvinnligt prästkollegium som kallades för vestaler.

Vestalerna valdes ut från Roms mest framstående familjer, vanligtvis i en så ung ålder som mellan 6-10 år. Förfarandet gick till som så att man samlade tjugo lämpliga kandidater tillsammans med deras familjer, och översteprästen, Pontifex Maximus, skulle därefter välja ut de bästa kandidaterna. Ursprungligen skulle flickorna tillhöra patricierståndet, men med tiden blev rekryteringen svårare då överklassen helt enkelt inte ville att deras döttrar skulle bli vestaler, så då tillät man även flickor vars fäder var plebejer eller t.o.m. frigivna. Antalet vestaler varierade lite. Från början påstås de ha varit två, senare fyra, tills de slutligen blev sex stycken.

Vestalernas tjänst varade i trettio år, och under denna period måste de också svära på att leva i celibat. När en Vestal hade tjänstgjort sina trettio år var hon emellertid fri att leva som en vanlig kvinna och kunde gifta sig om hon så önskade. Nu förefaller de flesta ex-vestaler ha ansett att om de nu klarat sig utan karlar så länge, så kunde de lika gärna fortsätta med det, då det var ytterst ovanligt att de ingick äktenskap. Även om de hade åldern emot sig, kvinnor över 35 ansågs vara gamla nuckor i Rom, så var de dock oerhört eftertraktade på äktenskapsmarknaden. Det ansågs nämligen vara stor ära och lyckobringande att gifta sig med en före detta vestal. Då vestalerna, till skillnad mot andra kvinnor i Rom, dessutom fick en saftig statlig pension som tack för sina insatser, så blev en make om nu inte garanterat lycklig, så i alla fall garanterat rik.

Livet som vestal förefaller inte ha varit direkt stressigt. Förutom att vakta elden så handlade deras plikter mest om att hämta vatten från heliga källor samt att vakta testamenten och andra värdehandlingar som olika personer hade lämnat till dem. Vestalerna skulle också förbereda mola salsa, den rituella gröt som användes i samband med olika offerceremonier i statskulten. Därtill hade de dock också en hel del officiella uppdrag, vilka dock inte verkar ha varit allt för tyngande, t.ex. sitta på hedersplatserna på olika gladiatorspel och andra stora uppträdanden, samt att delta i diverse ceremonier och parader, där de hade sin egen lilla vagn att åka i. Vestalerna hade också speciella befogenheter, då de kunde frige brottslingar och slavar. Om en man var dömd till döden så räckte det med att han hade den ofantliga turen att se en vestal på sin väg till avrättningen, för att han direkt skulle benådas. Om någon skadade en vestal på minsta lilla sätt var straffet för detta omedelbar avrättning.

Vestalerna bodde i det som brukar kallas för Vestalernas hus, och vars ruiner man fortfarande kan se på Forum Romanum i Rom. Den byggnad vi idag ser rester av uppfördes av Trajanus 113 e.Kr. Det var en enorm atriumvilla med dubbla bassänger och flera våningar. Runt bassängerna stod statyer av olika chefsvestaler. Originalen finns idag att beskåda på museum, men kopior har placerats på statybaserna för att visa hur det en gång såg ut.

Även om livet som vestal förefaller ha varit lättsamt och lyxigt, så kunde det emellertid också vara ganska riskabelt, då vestalerna vid flera tillfällen fick skulden för diverse katastrofer som drabbade Rom. Ofta handlade detta om att vestalerna på något sätt skulle ha brutit celibaten och på så sätt dragit olycka över riket. Det var ytterst sällan som det fanns någon slags indikation på att en vestal verkligen hade misskött sig, men om det gick dåligt för de eminenta romarna så måste det bero på något, och det var antagligen ganska praktiskt att skylla på vestalerna. De hade historiskt sett heller inte det bästa ryktet. Redan i Alba Longa, staden som Roms grundares förfäder kom ifrån, sades vestalerna ha brutit sina kyskhetslöften och avrättats, medan deras barn hade slängts i floden. Staden Rom existerade faktiskt tack vare en vestal som misslyckats med att knipa ihop benen, nämligen Rhea Silvia. Nu var det ingen mindre än krigsguden Mars som hade varit på denna jungfru, och hon födde sedan tvillingarna Romulus och Remus, vilka anses ha grundat staden Rom, även om de börjat sitt liv med att bli kastade i floden precis som alla andra oönskade vestalavkommor.

Ser vi till Vestalernas nästan tusenåriga historia, så är det dock bara tio stycken som verkligen dömdes för olika brott, även om det förekom anklagelser för många fler. Det handlade främst om att de brutit kyskhetslöftet, men i några fall även att de hade missat att hålla elden vid liv. Det senare orsakade minst sagt panik bland romarna då de trodde att undergången nu var nära. Det var också väldigt komplicerat att få fart på elden igen, eftersom man inte fick hämta eld från ett annat bål, då Vestas eld bara fick tändas med hjälp av solens strålar.

En av de mest omtalade skandalerna kring vestalerna inträffade 114 f.Kr. Inte mindre än tre av vestalerna, Aemilia, Licinia och Marcia blev då anklagade för att ha brutit sina kyskhetslöften. En slav hade nämligen påstått att hans ägare Lucius Veturius först hade förfört Aemilia, varpå hon senare hade ordnat så att två av hennes vestalsystrar fått träffa Lucius vänner för lite sängkammarmys. Efter en lång rättegång som fick tas om flera gånger så slutade det med att alla vestalerna dömdes till döden. Då åtskilliga män pekades ut som deras älskare, så blev det nog lite nervöst bland männen i Roms överklass, eftersom straffet för att ha haft sex med en vestal var att begravas levande. Till sist dömdes fyra män för detta, även om det intet fanns några direkta bevis rörande vare sig männen eller vestalerna.

En vestal fick inte skadas så att hon blödde, vilket ledde till att den vanliga avrättningsmetoden var just levande begravning. Enligt tradition skulle olydiga vestaler begravas på Campus Sceleratus i Rom. Detta ställde till problem eftersom området låg innanför murarna där man vanligtvis inte fick begrava människor. Romarna var emellertid finurliga och kom på att om de låste in vestalen i ett underjordiskt rum med mat och vatten så att det räckte några dagar, så hade de tekniskt sett inte begravt henne, bara låst in henne, varpå hon sedan hade dött en ”naturlig” död till följd av svält. Vestalerna hade en unik historia i Rom då deras ämbeten sades ha existerat långt innan staden Rom ens hade grundats. I samband med att kristendomen tog över allt mer så tappade Vestakulten i popularitet och vestalerna avskaffades slutligen, tillsammans med alla andra hedniska präster och prästinnor, av kejsar Gratianus år 382 e.Kr.