Spartacus som kommunistisk symbol

Idag skall vi bekanta oss med Spartacus: slaven som gjorde uppror mot Rom och skakade den romerska republiken i dess grundvalar. Hans uppror har nått ikonisk status och har länge uppfattats som en symbol för den förtryckte som reser sig mot överheten. Ett tema som har stått sig genom årtusendena. I modern tid har Spartacus figurerat i mängder av böcker, datorspel, filmer och tv-serier.

Mest känd är kanske filmen Spartacus från 1960 med Kirk Douglas i huvudrollen och Stanley Kubrick som regissör. I en av filmens mest kända scener reser sig slavarna en efter en för att trotsa sina herrar och var och en av dem förkunnar I am Spartacus. Detta uttryck har blivit klassiskt och har citerats i otaliga andra filmer, tv-serier och reklamfilmer.

Spartacus uppror har även inspirerat och väckt beundran hos många politiska tänkare. Enligt Voltaire var Spartacus krig mot romarna det enda rättvisa kriget i historien. En av hans mer moderna beundrare var Karl Marx, grundare av den kommunistiska ideologin, och han skall vi strax återkomma till. Men först lite om Spartacus.

Spartacus (111-71 f.Kr.) kom från Thrakien (motsvarande sydöstra Balkanhalvön) och skall ha varit soldat i den romerska armén. Av någon anledning som vi inte känner till skall han ha deserterat, för att därefter bli tillfångatagen och förslavad. På grund av sin styrka tränades han till gladiator i en gladiatorskola (ludus) nära Capua (i Kampanien). Han var en så kallad murmillo, en tungt beväpnad gladiator utrustad med svärd, sköld och hjälm.

År 73 f.Kr. anslöt sig Spartacus till en grupp gladiatorer som planerade att rymma. Ungefär 70 slavar deltog i rymningsplanen. Även om de var få till antalet lyckades de få tag på köksutrustning och kämpade sig fria från skolan. När de tagit sig ut ur skolan lyckade de lägga beslag på flera vagnar fulla med vapen och rustningar för gladiatorer. De förrymda slavarna besegrade de soldater som skickades för att fånga in dem, plundrade området runt Capua, och rekryterade många andra slavar till sin revolt.

Därefter drog sig rebellerna tillbaka till en mer lättförsvarad plats på Vesuvius. Där valdes Spartacus och två galliska slavar till ledare. Romarna försökte svälta ut dem, men misslyckades. Rebellerna rörde sig norrut, slog läger och började träna inför strid. Till att börja med var de mycket framgångsrika och fler och fler slavar anslöt sig, som mest var de 70 000. Den romerske fältherren Crassus och hans legioner fick uppdraget att slå ner upproret.

Flera sammandrabbningar följde och dessa var till slavarnas nackdel. Krigsmoralen började tryta och disciplinen sjönk. Det sista slaget ägde rum i Senerchia i Lukanien år 71 f.Kr. och där blev Spartacus fullständigt besegrad. Flera antika författare hävdar att han dog under slaget, men det förekommer även uppgifter om att hans kropp aldrig hittades. 6000 slavar överlevde revolten och togs till fånga av fältherren Pompejus legioner som just återkommit till Italien från Spanien. Dessa olycksaliga rebeller korsfästes längs med vägen Via Appia som går från Rom till Capua.

Trots det snöpliga slutet för hans revolt har legenden om Spartacus levt kvar långt efter hans död. I modern tid har Spartacus nått ikonisk status bland kommunister och socialister. Ingen mindre än Karl Marx var en stor beundrare och beskrev Spartacus som en av sina hjältar.

I ett brev till Friedrich Engels, daterat den 27 februari 1861, berättar Marx att han håller på att läsa om Spartacus i den grekiske historikern Appianos verk Den romerska historien (Romaika). Marx skriver: “Spartacus framträder som den mest enastående personen i hela antikens historia. En framstående general, av ädel karaktär, en äkta representant av antikens proletariat”. Därtill tillägger han att ”Pompejus var en riktig skitstövel”.

Många vänsterrevolutionärer har inspirerats av Spartacus, framför allt det tyska Spartacusförbundet (1915-18). Detta var en marxistisk revolutionär rörelse i Tyskland under Första världskriget. Bland dess grundare fanns Rosa Luxemburg. Förbundet övergick senare till att bli det tyska kommunistpartiet.

Även den tidiga Sovjetstaten slog mynt av Spartacus. Redan på 1920-talet hade Spartacus erhållit hjältestatus och framställdes som en fysiskt stark ledare och en framstående befälhavare för slavarna. 1929 publicerades en av Vladimir Lenins texter där han framhåller Spartacus som “en av de största hjältarna i ett av de största slavupproren”. 1933 befästes denna hjältestatus när Josef Stalin höll ett tal där han nämner slavarnas revolution och ger Spartacus en framträdande roll som hjälte i klasskampen.

I Sovjetunionen framträder Spartacus som en protokommunistisk hjälte i allt från filmer och baletter till barnböcker. I augusti 1918 publicerade nyhetstidningen Izvestiia en lista på historiska personer vars monument snarast borde resas runt om i det sovjetiska Ryssland. Spartacus placerades överst på denna lista. Gator, torg och hotell uppkallades efter honom. Från 1920-talet och framåt fick namnet Spartacus även status som revolutionärt namn av den sovjetiska staten och flera kända forskare, atleter och militärer hette Spartacus.

Även i idrottssammanhang slog sovjeterna an på myten om Spartacus. År 1924 blev Sovjetunionen inbjuden att delta i de internationella Olympiska spelen, men vägrade. Istället lanserade Sovjetunionen en egen socialistisk tävling kallad Spartakiads. Detta var ett alternativ till Västvärldens ”borgerliga och kapitalistiska” Olympiska spel.

Flera idrottsklubbar kallades även Spartak efter den romerske gladiatorn. Vissa har än idag kvar detta namn. Varför valdes just Spartacus som atletisk förebild i Sovjetunionen? Sett till hans muskulösa fysik blir han en idealisk kandidat. Därtill deltog han i gladiatorkamper i antikens Rom och använde sin fysik (och militära bakgrund) till att anföra slavarna i strid.

Spartacus har onekligen haft en viktig roll i skapandet av den sovjetiska självbilden. Även om hans statligt sanktionerade status som revolutionär hjälte och de förtrycktas förkämpe rämnade i takt med Sovjetunionens kollaps lever hans namn kvar på film och tv. Bilden av den förtryckte slaven som reser sig mot sina herrar och enar de förslavade massorna tycks gå att applicera på de flesta samhällen och i de flesta tider.