Idag är det första september och hösten närmar sig med stormsteg. Kanske är ni höstälskare som bloggen eller så ser ni med fasa fram emot de kommande månaderna. Oavsett vilket så skall ni få lära er lite om denna månad under romersk tid. Månadens namn kommer från latinets septem som betyder sju. Något förvirrande kan tyckas, men september var ursprungligen den sjunde av tio månader i den romerska kalendern, vilken började med mars. De äldsta romarna hade helt sonika valt att ignorera två av de mörka vintermånaderna, vilket man ju kan ha en viss (psykologisk) förståelse för. Men efter en kalenderreform på 700-talet f.Kr. lades januari och februari till och det romerska året fick 12 månader. September blev därmed den nionde månaden, men fick behålla sitt namn.
Det romerska året, och kalendern, präglades mycket av det agrara året. Under september skulle jordbrukaren bland annat täcka sina vinkärl med kåda och plocka äpplen. Därtill var det hög tid att skörda vindruvorna. Denna aktivitet ansågs vara så pass viktig att den ofta fick representera hela månaden i den romerska konsten. Vinskörden, gärna representerad i form av vindruvsklasar eller korgar fyllda med vindruvor, var den viktigaste visuella allegorin för september. Framför allt gäller detta för mosaiker som föreställer allegorier av alla tolv månaderna. En sådan panelmosaik med månadsmotiv har vi från El Djem i Tunisien (romerska provinsen Afrika). På den panel som föreställer september, och som pedagogiskt nog har månadsnamnet nedtecknat, trampar två män vindruvor.
Manuskript med antika texter är ofta rikt illustrerade med bilder. I ett manuskript över den berömda Filocaluskalendern från 354 e.Kr. framställs månaden september i form av en naken man. Den konventionella vindruvsklasen är avbildad under mannens vänstra hand, i vilken han håller en korg. Ett kärl, troligtvis ämnat att ta emot det nya vinet, är nersänkt i marken på vardera sidan om honom. Men vad är det som dinglar i ett snöre i hans högra hand? Jo, det är faktiskt en ödla. Lite udda kan tyckas och dess betydelse är något svårtolkad. Men man kan ju alltid spekulera. Vi vet till exempel att ödlan är ett motiv som ibland förekommer på bilder associerade till Dionysos, vinets gud. Kanske rör det sig om en magisk-medicinsk trollformel för att försäkra sig om att man fick ett hälsosamt vin?
Under kejsartiden förlorade en del av de traditionella romerska festivalerna sin tidigare betydelse. Samtidigt fick födelsedagar och årsdagar för kejsaren och hans familj status som romerska högtidsdagar. En dies imperii markerade till exempel dagen för en kejsares tillträde. September var födelsemånad för inte mindre än fyra framstående romerska kejsare: Aurelianus (9 september), Trajanus (18 september), Antoninus Pius (19 september) och Augustus (23 september). På dessa dagar var det inte ovanligt att man förrättade offer i syfte att ära eller önska kejsaren välgång.
Under romersk tid gjordes det flera försök att byta namn på september. Som ni nog kan ana er till misslyckades samtliga försök. Först ut har vi kejsar Tiberius, som enligt Suetonius tackade nej till äran att få september uppkallad efter sig och oktober efter sin mor Livia. Därefter gjorde kejsar Caligula ett fruktlöst försök att få september uppkallad efter sin far Germanicus. År 184 e.Kr. gick det lite bättre för kejsar Commodus som döpte om alla årets månader efter namn och företeelser knutna till sin egen person. Augusti var hans födelsemånad och fick därför passande nog heta Commodus, medan september uppkallades efter hans skyddsgud Herkules. Dessa månadsnamn avskaffades efter att han mördades 192.
I vissa av de östra romerska provinserna hade september en lite extra viktig betydelse. Året började nämligen med denna månad i en del kalendrar, eller närmare bestämt med den 23 september, som ju var Augustus födelsedag. I den romerska Östern kunde september även utgöra början för skatteåret. Det var nämligen vid denna tid på året som pretorianprefekterna (höga romerska ämbetsmän) publicerade sina budgetar. Vilket (inte helt osökt) leder tankarna till finansminister Magdalena Andersson och hennes utspel om årets höstbudget. Vi kan nog gissa att antikens romare suckade lika högt av lättnad vid ordet skattesänkning som vi hade anledning att göra idag.
Garum, Gudar & Gladiatorer 