Festliga flaviska frisyrer

Nu är hösten här och det brukar ju vara en tid för förändring och nystart. Kanske är du sugen på att testa en ny frisyr, men vet inte riktigt vilken? Tur då att det finns piffiga romerska damer som gärna bidrar med lite inspiration. Inte minst de flaviska kvinnorna visste att skapa hårkreationer som fick omgivningen att häpna.

Precis som idag var håret ett viktigt uttryck för personlig identitet. Som romare kunde man inte välja favoritfrisyr hur som helst. Vilken typ av frisyr som man tilläts bära var styrt av faktorer såsom kön, ålder, social status, rikedom och yrke. Om du snabbt ville ha reda på en persons status och roll i det romerska samhället räckte det alltså att titta på hur denne hade stylat sitt hår.

Till skillnad från moderna frisyrer var bekvämlighet och naturalism av sekundär betydelse, speciellt om man ville stoltsera med sin rikedom. Att få till en riktigt tjusig frisyr tog många timmar och var därför förbehållet välbesuttna romerska damer.

Håret sågs som en väldigt erotisk del av kvinnokroppen. En kvinnas attraktionskraft var därför starkt knuten till hur hon presenterade sitt hår. En period i romersk historia som är känd för sina extravaganta kvinnofrisyrer är den flaviska. Med denna period menas tiden mellan 69-96 e.Kr., då Rom styrdes av den flaviska kejsardynastin. Under denna period var de aristokratiska kvinnornas frisyrer som allra praktfullast.

Frisyrerna var höga, med mängder av formade lockar och flätor. Den höga välvda delen framtill skapades med hjälp av en tupé av hårlockar eller genom flera rader av korkskruvslockar som byggts upp längs en trådram. Håret kammades så att det delades upp vid mitten av huvudet. Den främre delen kammades framåt och byggdes alltså upp med hjälp av lockar, medan den bakre sektionen flätades och rullades ihop till en elegant hårknut (orbis comarum).

Hur lyckades de flaviska damerna åstadkomma sina fantastiska frisyrer? Något som underlättade var en halvperuk kallad galerus. Denna var antingen i form av ett ullband som användes som stoppning för att bygga upp komplexa frisyrer eller en tupé som sattes bak eller fram på huvudet. Tupén kunde fästas med hjälp av nålar eller genom att den flätades in i det redan existerande håret.

En fördel med romarnas peruker var att de kunde fästas direkt på huvudet, vilket gjorde att frisyren kunde fixas snabbare än om man använt sig av bärarens eget hår. Ytterligare en fördel var att man slapp låta håret växa ut för långt. Det har föreslagits att den nödvändiga längden för att skapa de flaviska frisyrerna är en bra bit nedanför skuldrorna, kanske ända ner till midjan. Vid moderna rekonstruktioner av dessa hårkreationer har frisörer dock hävdat att de inte alls åstadkoms med hjälp av peruker, utan skapades med personens eget hår.

Ett verktyg som behövdes för att åstadkomma de flaviska damernas lockar var en locktång. Calamistrum var namnet på den romerska locktången. Den bestod av en yttre ihålig metallcylinder och inuti den en mindre fast cylinder. Håret kunde snurras runt den inre cylindern, som därefter fördes in i den yttre cylindern. Den yttre cylindern hettades upp med hjälp av eld och värmen gjorde att håret blev lockigt.

Med tanke på hur ofta håret lockades, och vilka temperaturer som då användes, var det vanligt med tunt och skadat hår bland romerska kvinnor. För att göra håret mer hanterbart användes henna eller djurfett. Det var även populärt med hårnät och hårnålar. Fattigare kvinnor kunde använda sig av träpinnar, medan aristokratin använde sig av nålar i tjusigare material såsom guld, elfenben och kristall.

Som vi uppmärksammat tidigare var de romerska statyerna färglagda, men färgen finns sällan kvar. Vi kan därför inte rekonstruera de avbildade flaviska kvinnornas hårfärg. Vi vet att peruker användes för att ge färg åt en kvinnas frisyr. Romerska peruker tillverkades av människohår. Mest eftertraktat var blont hår från Germanien och svart hår från Indien.

Om man inte hade råd med en peruk kunde man färga håret. Vissa hårfärger var inte särskilt skonsamma. Kyrkofadern Tertullianus nämner en hårfärg som bränner skalpen och är skadlig för huvudet. Precis som idag ville romarna gärna undvika grått hår. För att hindra håret från att bli grått kunde man smeta in det med en slags pasta gjord på örter och daggmaskar och låta den verka över natten. Ville man istället bleka håret kunde spillning från duvor användas. För att färga håret svart föreslår Plinius den äldre att man skall smeta in håret med iglar som ruttnat i rött vin under 40 dagar.

Bloggen har förvisso inget emot naturlig hårvård, men nyss nämnda varianter på hårfärgning går inte riktigt hem hos oss. Inte heller är vi så sugna på de romerska tipsen för att förhindra håravfall. Om man vill undvika att tappa håret föreslår Plinius att man skall smeta in hårbottnen med en blandning bestående av en suggas gallblåsa och urin från en tjur. Om denna blandning, mot all förmodan, inte skulle funka kan man istället testa att smeta in huvudet med askan från en åsnas genitalier.

Nä, visst får man ibland lida pin för att bli fin, men gränserna för acceptabla tillvägagångssätt har förskjutits en del under historiens gång. Vi har blivit mer äckelmagade och är inte lika pigga på att smeta in oss med spillning och djurkiss. Med det sagt, måste vi ändå bekänna att vi är lite sugna på att snofsa till oss i äkta flavisk stil i höst. För efter 18 månader med Coronatristess vill man ju inget hellre än att tänja på gränserna och vara så fabulous som det bara går.