Argos – Odysseus trofaste hund

Minns ni den monstruösa jycken Kerberos som vi tidigare skrivit om? Han var ju ett trehövdat odjur som vaktade ingången till Hades (underjorden). En minst lika berömd, om än inte lika fasansfull hund, är Argos. Hans husse är ingen mindre än Odysseus, en av den grekiske litteraturens stora hjältar. Odysseus var en av de legendariska greker som deltog vid det krig i Troja som skildras av Homeros i Iliaden. Den listige och vältalige Odysseus innehar även huvudrollen i Homeros andra epos Odyssén.

Odyssén berättar om Odysseus irrfärder efter kriget. När det trojanska kriget väl är slut efter 10 långa år vill Odysseus inget hellre än att komma hem till sitt älskade Ithaka. Ithaka är en ö i det Joniska havet utanför Greklands nordvästra kust. Odysseus var kung över denna ö och hemma väntade hans hustru Penelope och sonen Telemachos på honom. Resan hem var dock strapatsrik. Odysseus och hans mannar möter en mängd olika fascinerande varelser såsom häxan Kirke, den enögde Kyklopen och de förföriska, men ack så dödliga, sirenerna. Alla dessa fick se sig besegrade av Odysseus list.

Efter 20 år så kommer Odysseus äntligen hem till sitt älskade Ithaka. Men när han anländer till ön måste han konfrontera de 100 friare som våldgästar det kungliga palatset i hopp om att få gifta sig med hans hustru Penelope. På Ithaka tror man att Odysseus är död sedan länge och han vill därför inte avslöja sin ankomst för någon annan än sin son. Det är i sjuttonde sången av Odyssén som Homeros beskriver hur Odysseus utklädd till en fattig tiggare promenerar till sitt palats i sällskap av svinaherden Eumaios som inte känner igen sin forne herre.

Under sin vandring får de plötsligt syn på en hund. Detta är Argos såklart. När Argos får syn på de båda männen lyfter han på huvudet och spetsar sina öron. Han har kommit till åren och ligger nu försummad och glömd på spillningen efter oxar och mulor vid porten till palatset. Hans päls är full av krälande otyg. Argos känner igen sin husse när denne står bredvid honom och börjar vifta på svansen samtidigt som öronen slokar. Mer förmåddes den ålderstigne hunden inte att göra, även om han gärna ville närma sig sin husse. Odysseus ser detta och stryker bort en tår från sitt öga, bortvänd från Eumaios, så att denne inte skall se hans känsloyttring.

Odysseus säger till Eumaios att det är underligt att se denna hund liggandes i smutsen. Han har ett vackert yttre konstaterar Odysseus, men duger han till jakt, eller rör det sig enbart om en sällskapshund? Svinaherden svarar honom att denna hund har ägts av en man som gått under i fjärran. Om hunden ännu varit lika vacker och energisk som när hans ägare for till Troja skulle du häpna över hans snabbhet och styrka säger Eumaios. Vidare hävdar han att ett villebråd aldrig lyckades undkomma Argos i skogens lummiga snår och därtill var han väldigt skicklig på att spåra. Men nu är hunden illa däran, eftersom ägaren dog fjärran från fädernelandet, och de slarviga tjänarna missköter honom.

Därefter går de båda männen in i palatset. Argos blev dock tillintetgjord av vetskapen att hans husse inte känner igen honom och dör omedelbart. Så slutar berättelsen om världslitteraturens första hund. Det är en realistisk skildring som Homeros ger oss. Den misshandlade, ledbrutna hunden ligger utsträckt på spillningen och är plågad av ohyra. Först lyfter Argos bara på huvudet och spetsar sina öron när han märker att en främling närmar sig. När han känner igen sin husse (efter tjugo år!) orkar han endast vifta på svansen och sloka med öronen. Argos är nu för gammal, och i för dåligt skick, för att ens kunna resa sig och gå Odysseus till mötes.

Världslitteraturens första hundskildring hör även till de mest gripande. Likt Odysseus är det svårt att inte fälla en tår för denne hunds sorgliga levnadsöde. På många sätt står Argos även som en symbol för den försummelse som har drabbat hela Odysseus hushåll under hans frånvaro. Skildringen sätter även Odysseus i ett mer sympatiskt ljus än vad vi är vana vid. Här är det inte den beräknande Odysseus med stor självbehärskning som vi möter, utan en man som drabbas av uppenbar sorg när han konfronteras med ett älskat husdjurs bedrövliga tillvaro.