Några mil sydost om Rom ligger den bergskedja som kallas för Albanobergen, eller på italienska, Colli Albani. Denna magnifika plats hade under antiken en mycket speciell plats i romarnas hjärta, då flera av deras mest betydelsefulla historiska platser återfanns här. I Albanobergen hittade man till exempel Roms äldsta stad, Alba Longa, där Roms kungar en gång huserade. Härifrån härstammade också tvillingarna Romulus och Remus, vilka inte bara lyckades med att bli adopterade av en varg, utan även anses ha grundat staden Rom.
En annan berömd plats här var Lago di Nemi, Nemisjön, som ansågs ha en speciell koppling till gudinnan Diana. Sjön kallades under antiken även för ”Dianas spegel” utifrån sin förmodade anknytning till gudinnan. Arkeologer tror att en kult till Diana Nemorensis, som hon här kallades, kan ha pågått sedan 600-talet f.Kr. Personer från flera latinska städer ska ha kommit till denna plats för att dyrka Diana, samt för att besöka den heliga grotta som låg vid strandkanten. På 300-talt f.Kr uppfördes ett tempel till Diana, även om man även fortsättningsvis även hade en snidad kultstaty av gudinnan inne i själva grottan. Templet användes under hela romartiden, men övergavs i samband med kristendomens allt större utbredning i riket.
Även om Nemisjön fortfarande är berömd för sin vackra natur, miniatyrjordgubbar, och tjusiga romerska ruiner, så förknippar de flesta idag platsen med kejsar Caligula. På botten av denna sjö hittade man två enorma skepp, vilka visade sig vara inget mindre än kejsarens flytande skrytbyggen. Det visade sig nämligen att när kejsaren inte sprang runt och lekte gud, dödade folk till höger och vänster, eller raggade på sina systrar, så var han oerhört förtjust i båtar. Författaren Suetonius berättar att Caligula lät bygga flera gigantiska liburnerskepp med pelarhallar, badanläggningar, fruktträd och annan lyx, samtliga naturligtvis utsmyckade med ädelstenar längs med hela skrovet. På dessa skepp seglade Caligula längs med kusten vid Kampanien, medan han låg till bords och underhölls på diverse dekadenta sätt.
Uppenbarligen hade kejsaren inte nöjt sig med att segla på havet, utan hade också låtit bygga dessa flytande nöjespalats till Nemisjön. Med tanke på platsens historiska betydelse är det kanske inte så konstigt att Caligula gillade att hänga i området. Att sjön ansågs helig och att det var absolut förbjudet att segla här, var naturligtvis inget som bekymrade kejsaren. Dessutom var han oerhört förtjust i gudinnan Isis som ibland förknippades med Diana Nemorensis av romarna.
Hur Caligulas skepp hamnade på den leriga sjöbottnen, är något det har spekulerats en hel del i under årens lopp. En del menar att de överbelastade skeppen helt enkelt sjönk i ett oväder, medan andra menar att de förliste till följd av en utflippad orgie som kejsaren hade givit order om. En annan populär teori är att man vid Caligulas död sänkte skeppen. Kejsaren hade under sin senare livstid blivit rejält hatad av såväl senaten som folket och man lät efter hans död därför utfärda ett postumt straff som kallades damnatio mamoriae. Det innebar att man smälte ner mynt med hans bild, förstörde statyer, tog bort hans namn där det förekom, helt enkelt försökte utplåna minnet av honom. Dessa skepp kan ha varit så tätt förknippade med Caligula, att man såg det som bäst att även göra sig av med dem illa kvickt.
Dessa båda pråmar återvände dock snart till historien, även om man inledningsvis inte förstod vilka romerska underverk det handlade om. Redan på 1400-talet kände man till att det låg ett större skepp på botten av Nemisjön. Fiskare hade märkt att deras nät fastnade i något på botten och ibland även fick med sig bitar av trä upp. Så tidigt som 1446 försökte sig kardinalen Prospero Colonna på att bärga skeppet, med resultatet att man i stället förstörde det ytterligare och fick till sist ge upp. Något århundrade senare gjorde man ett nytt försök med hjälp av en tidig dykarklocka och lyckades denna gång få upp en del av virke från skeppet. År 1837 gjordes det tredje försöket, denna gång initierat av adelsmannen Annesio Fusconi. Nu hade man utvecklat tekniken och med hjälp av dåtidens mest moderna dykarklocka kunde man nu bärga olika mosaiker och terrakottarör, vilka samtliga såldes till de turister som nyfiken beskådade projektet. Det dröjde dock till 1895 innan man förstod att det inte rörde sig om ett gigantiskt skepp, utan två. Antikhandlaren Eliseo Borghi utförde då nya dyk runt skeppet och lyckades denna gång bärga många av de fynd som vi idag har kvar, till exempel det gyllene lejonet som en gång hade prytt en av årtullarna på skeppet.
Denna gång fraktades artefakterna till Museo Nazionale Romano i Rom, där flera av dem fortfarande går att beskåda. Man förstod utifrån fynden att detta inte var vilka båtar som helst, utan sannolikt tillhörde någon av de romerska kejsarna. De första gissningarna handlade emellertid om Tiberius eller Trajanus, men när man lyckades bärga några blyrör med inskriptionen G. CAESARIS AVG GERMANIC., vilket var Caligulas riktiga namn, så förstod man vem som hade varit kapten på dessa skutor.
Den som slutligen lyckades få skeppen att återse dagens ljus var diktatorn Benito Mussolini. ”Il Duce”som han också kallades, var mycket mån om att hans egen regim skulle sammankopplas med det antika Rom och engagerade sig därför starkt i diverse arkeologiska projekt. I oktober 1928 påbörjades ett enormt projekt där man till skillnad mot tidigare inte försökte bärga skeppen, utan i stället fokuserade på att tömma Nemisjön på vatten. Att detta ens var möjligt berodde på att man kunde använda sig av en oväntat smart antik romersk uppfinning. I höjd med Nemisjöns vattenyta hade romarna nämligen byggt en kanal som gick genom kraterväggen och ut till en ravin på andra sidan. Anledningen till detta var sannolikt att man ville förhindra översvämningar som kunde ha skadat templet till Diana Nemorensis, men de visade sig fungera ypperligt även i detta syfte. När vattnet sjönk visade sig snart det första skeppet, vilket fick det kanske inte helt fantasifulla namnet Prima Nave (första båten). Med skeppet kom även en mängd artefakter upp till ytan och man kunde nu se hur otroligt luxuöst skeppet en gång hade varit. Man kunde också upptäcka många maritima tekniska lösningar som man innan inte hade haft en aning om att romarna känt till.
Man fortsatte att arbeta med att tömma Nemisjön på vattnet och snart hittade man även det andra skeppet, vilket snabbt döptes till Secunda Nave (andra båten). I oktober 1935 stod det specialbyggda museum man byggt till skeppen klart och båtarna kunde slutligen bärgas helt och hållet.
Det visade sig snart att det nog hade varit bättre om man låtit dem ligga kvar på sjöbotten.
Under natten till 31 maj 1944, mitt under pågående världskrig, började amerikanska soldater att öppna eld mot områdena runt museet. Denna beskjutning menade de själva inte orsakade några skador, men ledde till att de tyska trupper som fanns på platsen gav sig av. Några timmar senare blossade plötsligt en brand upp, men man vet ännu idag inte vem som egentligen var den skyldiga. De allierade skylde inte oväntat på nazisterna. Det var inte ovanligt att tyskarna satte eld på de byggnader de tvingades överge, så få personer ifrågasatte detta. Tyskarna menade dock att de inte hade något med branden att göra, och hävdade att det i stället var de allierades beskjutning som medfört att branden hade startat.
Oavsett vems fel det var så gick både skeppen förlorade, och med dem många av de ovärderliga föremål man hittat tillsammans med båtarna.
Det var emellertid inte enbart branden som medfört att mycket hade gått förlorat. Flera av de föremål man kände till från museets inventarielistor och foton hade försvunnit redan innan museet förstördes. Att museum plundrades på sina föremål under andra världskriget var mer en regel än undantag och flera av dem dök efter kriget upp i privata samlingar. Ett av fynden från skeppen återfanns emellertid på ett lite udda sätt.
År 2013 så var den italienske marmorexperten Dario Del Bufalo i New York för att signera sin nya bok som bland annat innehöll bilder av förlorade mosaiker från skeppen. Två personer stod och bläddrade i boken, när den ena plötsligt ropade till och sade att hon hade hittat en bild på sitt bord. Saken undersöktes närmare och det visade sig att kvinnan hade rätt. Det som en gång hade varit en del av dansgolvet på Caligulas lyxpråm, hade på något mystiskt sätt dykt upp i form av ett soffbord i en lägenhet på Manhattan. Kvinnan som nu ägde dansgolvet/soffbordet, hade innan pensionen arbetat som konsthandlare och hade redan 1960 köpt mosaiken av en italiensk familj, för att sedan bygga om denna till ett bord. Då köpet hade skett i god tro så åtalades inte kvinnan, men hon fick snällt lämna tillbaka bordet till Italien, något hon sade sig vara mycket missnöjd över. Bordet går nu att beskåda i museet i Nemi. Man byggde nämligen upp museet igen för att visa de föremål som överlevt branden. Detta har nu allt ett antikt skeppsmuseum kan önska, bortsett från antika båtar då.
Detta kan dock komma att ändras. Det förefaller vara så att det vilar betydligt fler skatter på Nemisjöns botten. Det ryktades tidigt om att det fanns ett tredje romerskt skepp på sjöbotten. Lokala fiskare vittnar om att de fått upp olika romerska föremål från detta, vilket tyder på att det kan vara mer än bara ett rykte. Man har även gjort undersökningar med dagens teknik och forskare menar att det kan röra sig om inte bara ett skepp utan två, som ligger kvar på Nemisjöns botten. Hur kommer det sig då att inte Mussolini och co. hittade dessa tredje skepp när de tömde sjön i slutet av tjugotalet? Sanningen är den att man inte lyckades tömma den djupaste delen helt, och eftersom man lyckades med det man hade planerat, att få fram de två kända skeppen, så fanns det ingen anledning att fortsätta leta.
Om det blir några framtida bärgningsförsök så kan man bara ana vad de kommer att visa oss. Sannolikt så är skeppen av samma kvalitet som de två andra, vilket kommer visa nya tekniska innovationer vi inte kände till hos romarna, samt säkert en enorm mängd konstverk och andra föremål, samt inte minst ny kunskap om det så spännande livet under antiken.
Garum, Gudar & Gladiatorer 