Även om de flesta med intresse för antiken sannolikt har hört talas om ruinstäderna Herkulaneum, Ostia och Pompeji, så är det betydligt färre som känner till deras motsvarigheter på andra sidan Medelhavet. I Nordafrika finns emellertid ett stort antal intressanta ruinstäder t.ex. Leptis Manga, Djémila och Volubilis. Dessa städer kanske inte är fullt så välbevarade som Pompeji, men har tillräckligt många strukturer kvar för att man ska kunna förstå hur livet i dessa städer en gång såg ut.
En av de mest spännande städerna är Timgad, eller Thamugadi som platsen kallades under antiken. Timgad ligger några mil från staden Batna i nuvarande Algeriet. Denna stad, eller colonia, vilket var detnkorrekta benämningen, anlades på uppdrag av kejsar Trajanus ca 100 e.Kr. En colonia var en helt ny stad som anlades av romarna gärna på erövrade områden och vanligtvis för att skapa hem till de romerska soldaterna och deras familjer efter utfört uppdrag. En colonia var ett sätt att visa på hur fantastiska romarna var med sina luxuösa bad och pompösa tempel och allt annat, samtidigt som platsen fungerade som en slags militärförläggning, speciellt i de fall där colonian låg vid romarrikets gränser.
Att just Timgad uppfördes, berodde mycket på att Legio III Augusta, en av kejsarens viktigaste arméförband, var utposterade i Nordafrika vid denna tidpunkt. År 100 e.Kr. kom order från kejsaren att förbandet skulle uppföra en colonia där veteraner från deras armé kunde få bo. Stadens officiella namn blev Colonia Marciana Ulpia Traiana Thamugadi, där namnet Marciana var en hyllning till kejsarens syster Ulpia Marciana, och Thamugadi antagligen var det inhemska namnet på platsen. Staden grundades ex nihilo, ur intet, det vill säga på en plats där det inte fanns någon tidigare någon bebyggelse. Läget var dock väl utvalt för den bördiga jorden, lättheten att få tag på vatten och inte minst för att själva läget på Aureusbergens sluttningar ansågs vara oerhört vackert.
Man tror att kejsar Trajanus lär uppföra denna stad av främst två anledningar. Den första var helt enkelt att hans soldater behövde någonstans att bo när de avslutade sin karriär i den romerska armen och i stället blev veteraner. I Rom var det vid denna tid praxis att efter man fullgjort sin tid inom armén, vanligtvis efter ca 25 års tjänstgöring, så fick soldaterna välja mellan en summa pengar och en bostad med en bit jord. I de fall man inte redan hade en fastighet i familjen, var den senare förmånen mest efterfrågad. Timgad med sina goda förutsättningar var den perfekta platsen att se till att Trajanus veteraner nu skulle garanteras ett framtida hem, även om betydligt fler än veteransoldater med tiden kom att flytta hit.
Den andra anledningen till att man lät bygga Timgad var att man behövde något som kunde visa Berberfolket som tryckte på söderifrån att romarna minsann inte var att leka med. Genom att uppföra en romersk stad i all sin prakt, vilken dessutom beboddes av före detta soldater, visade man att romarna var starka och hade gott om resurser. Att lyfta fram romarnas rikedomar var ett vanligt sätt att försöka avskräcka fienden från att få några idéer om att försöka erövra området eller liknande. Nu förefaller det som om just denna del av riket var relativt lugn vid denna tidpunkt. Befolkningen växte stadigt vilket gjorde att man gång på gång tvingades bygga ut staden. Det som en gång startade med 12 hektar, uppgick snart till en yta av 50 hektar. När det kommer till hur många som egentligen bodde inne i Timgad så är det inte helt enkelt att räkna ut, men man gissar att befolkningsantalet inledningsvis låg runt ca 16 000 invånare och sedan kom att öka i takt med att staden byggdes ut.
En av de saker som gör Timgad så viktig i den antikveteskapliga forskningen, är att staden antagligen är det bästa exemplet vi har på hur romersk stadsplanering fungerade. När man byggde nya stöder eller kolonier så gjorde man det efter den så kallade castrum-modellen, det vill säga i formen av ett romerskt fältläger. Man utgick från en kvadratisk yta där man först anlade två huvudgator, en så kallad cardo (nordlig/sydlig) och en decumnus (östlig/västlig). Efter att en lämplig plats för den blivande staden hade utsetts och huvudgatornas placering hade bestämts, så delade man upp staden i mindre enheter, samt lät uppföra alla de byggnader som ansågs vara självklara för en romersk stad.
Inledningsvis så byggdes Timgad på en yta av 12 hektar och innehöll två badhus, ett bibliotek, tempel, en teater, samt naturligtvis ett forum med alla byggnader som vanligtvis återfanns på en yta av detta slag. Det var tydligt att man redan från början hade planerat att bygga en romersk stad snarare än en romersk militärbas, då man hade satsat betydligt mer på byggnader förknippade med kultur och nöje, än på befästningsstrukturer. De flesta byggnader imiterade dem man hittade i Rom, även om vissa strukturer t.ex. biblioteket, antagligen skilde sig en del från hur liknande anläggningar såg ut i rikets nordvästra del.
Alla veteraner som bosatte sig i staden tilldelades en bit jord de kunde bruka, men den som ägde den mesta delen av den bördiga åkermarken var kejsaren själv. Logistiken löste man genom att anställa frigivna som inte bara skulle odla den kejserliga jorden, utan även se till att all fungerade som det skulle och att de andra jordägarna agerade på önskat sätt. Förutom de vanliga spannmålen så var området runt Timgad även gynnsamt för att odla oliver och senare forskning har visat att man även var framstående när det kommer till textilproduktion. Timgad var i det stora hela självförsörjande och hade även ett överskott som kunde säljas eller exporteras till Rom. En av de viktigaste exportvarorna var dock den marmor och dolomit som fanns i bergen vid Aurés.
Timgad var en viktig stad under många år och blev med tiden också ett viktigt centrum för den tidiga kristendomen. På 400-talet e.Kr. skövlades emellertid staden av vandalerna och även om den åter fick ett uppsving några år senare, så övergavs den helt i samband med ytterligare skövlingar av berberna på 600-talet e.Kr. Vid denna tid hade också öknen börjat att breda ut sig allt mer, så det var inte längre samma förutsättningar för Timgad hade nu ändrats. Klimatförändringar medförde att man inte längre kunde odla på platsen och de få som stannat kvar lämnade snart området. Efter att Timgad övergavs så begravdes staden med tiden av Saharas ökensand. Den återupptäcktes först 1881, efter att då ha legat gömd under ökensanden i över tusen år. Det är dock tack vare detta som staden har bevarats så väl. Precis som askan skyddade Pompeji mot tidens tand, så har sanden gjort detsamma med Timgad.
Staden upptogs 1982 på Unescos lista över världsarv och även om Timgad fortfarande är en relativ okänd plats, så är det tveklöst en av de mest bevarade och mest intressanta antika platserna. På grund av säkerhetsläget i området så rekommenderas turister att avstå från att besöka Timgad på egen hand. Det finns dock gott om arrangerade gruppresor där man får besöka både ruinerna och det museum som ligger vid entrén till ruinstaden.
Garum, Gudar & Gladiatorer 