Skeletten i Herkulaneum

När vulkanen Vesuvius fick sitt förödande utbrott i augusti år 79 var det inte bara Pompeji som begravdes, utan även flera andra städer och ett stort antal villor och jordbruksegendomar i det område som idag kallas för Kampanien. En av dessa städer var Herkulaneum. Staden ligger strax under vulkanens västra sida och på grund av detta drabbades Herkulaneum om möjligt ännu värre än Pompeji och de andra städerna söder om Vesuvius. 

Herkulaneum kallas ibland för Pompejis systerstad, mest beroende på att de båda städerna gick samma öde till mötes, samt att de båda har blivit delvis utgrävda. I själva verket var dock Pompeji och Herkulaneum ganska olika varandra. Till att börja med så var Pompeji betydligt större med minst 10 000 invånare, medan invånarantalet i Herkulaneum sannolikt inte var fler än 5000 personer. Medan Pompeji var en hamnstad med gott om besökare, så var Herkulaneum mer anpassat för de egna invånarna. Generellt så visar det man grävt fram genom åren på att Herkulaneum var betydligt mer luxuöst än Pompeji, och husen här var både större och mer påkostade. Man ska dock ha i åtanke att det bara är en liten del av Herkulaneum som är utgrävd, jämfört med Pompeji där ca 75 % har tagits fram ur jorden. 

Herkulaneum upptäcktes av misstag år 1738, när några arbetare i färd med att bygga en brunn råkade gräva sig rakt ner i Herkulaneums teater. Utgrävningarna, vilka främst gick ut på att få fram statyer och andra värdeföremål, började kort därefter. Utgrävningarna skedde genom att man byggde tunnlar, något som naturligtvis var betydligt farligare än att frigöra byggnaderna på det sätt som gjordes i Pompeji, men vilket kunde lösas genom att man helt enkelt satte fångar på att gräva.

Anledningen var att det var betydligt svårare att gräva i Herkulaneum som var begravt i ett flera meter tjockt lager av lava, medan Pompeji främst doldes av pimpsten. Arbetet med att ta fram Herkulaneum till ytan påbörjades först 1927, då den berömde arkeologen Amedeo Maiuri blev chef över utgrävningarna. 

Arkeologerna som arbetade i Herkulaneum hade naturligtvis noterat att det fanns betydligt färre mänskliga kvarlevor i Herkulaneum än vad det gjorde i Pompeji. Eftersom man visste att Herkulaneum hade drabbats av utbrottet senare än Pompeji, så utgick man dock ifrån att de flesta invånarna här hade lyckats fly från katastrofen och därför klarat sig undan med livet i behåll. Den bilden kom dock snart att ändras. I början av 1980-talet började man göra utgrävningar längs med den antika kustlinjen (ca 400 meter från dagens kust). Längs med den antika stranden kantades Herkulaneum av ett flertal ”båthus” (inget av dessa utrymmen har emellertid minsta spår av en båt, så de användes sannolikt till något annat), i vilka arkeologerna gjorde en makaber upptäckt. Nästan 300 skelett återfanns i dessa rum eller på stranden strax framför. Invånarna hade antagligen skyndat sig ner till stranden, kanske i hopp om att bli räddade, kanske för att de trodde att de massiva valven i båthusen skulle kunna erbjuda dem skydd.

Inget kunde dock skydda dem från det pyroklastiska moln på ca 800 grader som kom rullande nerför vulkanen rakt mot staden i 150 km/h. De människor som hade sökt skydd, kvinnorna, barnen, spädbarnen och männen, alla dog de på ett ögonblick, flera av dem i armarna på varandra. Den extrema hettan fick huden och mjukdelarna att förångas och en del hjärnor har till och med förvandlats till glas av den extrema temperaturen. Skeletten låg vid upptäckten också i det som brukar kallas för ”pugilistställning”, vilket innebär att kroppen vid hög temperatur drar ihop sig och ser ut som en boxare som är redo att gå till attack. Skeletten här är också ofta klarröda i färgen, eftersom blodet har färgat benen permanent när kropparna exploderade av gasmolnets enorma hetta.

Även om detta naturligtvis var fruktansvärt med tanke på alla människoliv som gick förlorade, så medförde sättet Herkulaneum gick under på en unik möjlighet för arkeologerna när det kom till att studera inte bara staden, utan även de mänskliga kvarlevorna. Den enorma hettan i Herkulaneum hade medfört att träet i byggnader och föremål på ett ögonblick förkolnades och bevarades, vilket gör att vi har en mängd föremål i Herkulaneum, vilka inte finns i Pompeji där förloppet var mera utdraget. Herkulaneum har också många av övervåningarna på husen kvar, då lavan som vällde in i staden bättre bevarade strukturerna, än den pimpsten som begravde Pompeji och snabbt gjorde så att taken på husen rasade in.

Den kanske mest intressant informationen vi har från Herkulaneum är antagligen den vi har fått från skeletten. Då antalet personer som hittats är så pass stort, är det sannolikt folk från alla samhällsklasser som återfunnits. Förvånande nog så förefaller alla ha haft mycket god hälsa och de flesta har även god tandstatus. Lite mindre trevligt är att flera av personerna verkar ha lidit så svårt av löss att det gett permanenta avtryck på kranierna, dock så är det kanske inte så konstigt i ett samhälle där man levde så nära varandra. Flera av personerna har sannolikt varit slavar, men förefaller ändå ha haft en utmärkt hälsa och god tillväxt. Detta visar på att man även som slav ibland levde ett gott liv, även om en del av dessa skelett uppvisar förslitningsskador av det slag som uppkommer när man sprungit mycket upp och ner för trappor.

Med den teknik vi har idag så kan man inte göra dna-analyser på skeletten, men de man hoppas att vi med framtidens tekniska lösningar ska kunna vete mer om vilka dessa personer var och hur deras relation till varandra egentligen såg ut. Än så länge kan man bara spekulera. Där fanns en kvinna med fler guldsmycken som kan ha varit en rik matrona. Här finns en flicka i 15-års åldern med ett spädbarn i sina armar, som man tror var en slavflicka som bar på sin ägares barn. Här finns en man som hittades en bit ut på stranden med ett svärd, framtänderna utslagna, och en skada på lårbenen. Forskarna tror att han kan ha varit en av de soldater som skickades ut för att rädda invånarna från vulkanen, men utan mer information så är detta naturligtvis omöjligt att säga. En intressant sak forskarna nyligen upptäckt genom analys av skeletten, är att män och kvinnor ser ut att haft olika diet. Kvinnorna har ätit betydligt mer kött än männen, vilka föredrog fisk.

Något som har förbryllat forskarna är annars att det är ytterst få tonåringar som återfunnits. Vi har naturligtvis ingen förklaring på detta heller. Kanske hade invånarna helt enkelt tröttnat på skitungarna och skickat i väg dem, eller (antagligen mera sannolikt) så genomgick många utbildning på annan ort. En del forskare menar också att den stora jordbävningen år 62 sannolikt hade haft förödande inverkan på nativiteten, vilket hade medfört att få barn föddes i regionen under de kommande åren och att detta är förklaringen till att det var ett lågt antal tonåringar i staden vid denna tid.

Skeletten i Herkulaneum är ett bevis på hur nya fynd vid utgrävningar kan ändra hela historien vi trodde vi visste. Här trodde man att befolkningen hade lyckats fly och i stället så hade så många av dem omkommit på detta fruktansvärda sätt. Ännu saknas dock en stor del av människorna som bodde i staden. Kanske ligger många på havets botten efter att ha dött i de båtar som kommit till deras räddning, kanske tog de sin tillflykt till en annan, ej ännu upptäckt del av staden, kanske lyckades de rent av fly? Kanske kan framtida utgrävningar ge oss svaret på detta. 

Skulle man ha vägarna förbi Herkulaneum så har ”båthusen” nu åter öppnats upp för besökare. Även om alla skeletten inte längre är original utan utbytta mot kopior för att säkra framtida forskning, så ger de ändå en enastående bild av hur fruktansvärd vulkanens kraft måste ha varit. Precis som med Pompeji, så är det dock tack vare denna vulkan, vi har fått denna unika möjlighet att få en liten bild av hur det dagliga livet i romarriket kan ha sett ut.