Den stora branden i Rom år 64

Idag 19:e juli, är det årsdagen för en av Roms största katastrofer och vi tar naturligtvis tillfället i akt att studera denna historiska händelse närmare. Detta datum år 64 e.Kr. utbröt nämligen den brand som inte bara kom att förstöra stora delar av staden, utan även krävde många människoliv. Den person som främst har fått skulden för branden är ingen mindre än kejsar Nero, men var han verkligen den skyldiga? Och var verkligen branden så omfattande som de antika källorna låter påskina och om, var hittar vi då de arkeologiska bevisen för detta?

”Fire in Rome” av Hubert Robert från 1758.

Att det uppstod bränder i Rom var långt ifrån ovanligt. Med byggnader i trä, ofta fyllda med textilier av olika slag och med oljelampor och facklor som ljuskällor, var de romerska hemmen minst sagt brandfarliga. För att bekämpa alla bränder så hade kejsar Augustus låtit inrätta en slags brandkår, Vigiles Urbani, som bestod av 7000 män, uppdelade på mindre patruller. Dessa ledde till en viss förbättring, men då deras utrustning främst bestod av enkla spannar och yxor, mer för att förhindra spridning än at kunna släcka, så var det inte så mycket de kunde göra åt en eld som redan hade fått sitt fäste.

Romersk brandhjälm, sannolikt buren av någon i Vigiles Urbani.

Vid denna tid speciella tidpunkt, i mitten av juli 64, var det sannolikt extra brandfarligt eftersom den romerska värmeböljan hade torkat upp staden extra mycket och gjorde att det var lättare för elden att få fäste. Det ska även ha blåst hårt från den s.k scirocco-vinden från Afrika, vilken inte enbart bidrog till att temperaturen höjdes ytterligare, utan även drog in damm och sand över staden. Branden ska enligt författaren Tacitus ha startat i närheten av Cirkus Maximus, Roms hästkapplöpningsbana. Precis som runt andra nöjesinrättningar så var de omgivande byggnaderna här av en speciell karaktär. Det fanns sannolikt gott om barer, spelinrättningar, prostituerade, enklare verkstäder och annat som var avsett till att bistå den enorma mängd besökare som kom till Cirkus Maximus. Man kan också tänka sig att den allmänna stämningen antagligen var betydligt mer uppsluppen här än vad den var på Forum, och att fyllebråk och andra konflikter hörde till det normala. Att det började brinna här var heller inget ovanligt, men trots alla träbyggnader så hade man tidigare år lyckats bekämpa elden innan den hade hunnit sprida sig.

Cirkus Maximus. Man tror att det var i området runt denna som branden först startade.

Efter att branden hade fått fäste i de mindre träbyggnaderna runt Cirkus Maximus, så hävdar Tacitus att den spred sig upp mot Palatinen, den av Roms kullar där de mest prominenta personerna i staden bodde på. Här råder det lite delade meningar om hur illa utgången egentligen blev. Tacitus menar att Neros palats som låg här, förstördes, Cassius Dio går lite längre och menar att hela Palatinen förstördes. Det senare kan vi vara ganska säkra på att det är en rejäl överdrift, då det ännu idag finns byggnadsrester kvar från tiden innan Nero, som helt saknar tecken på brand. Att branden nådde Palatinen är dock mycket sannolikt med tanke på var den började, men tyvärr använde man all bråte efter eldsvådorna till att fylla igen sumpmark, och några år senare täcktes mer eller mindre denna sida av Palatinen av de gigantiska skrytbyggena Domus Flavia och Domus Augustana, vilken gjort det omöjligt att hitta arkeologiska spår efter branden på denna plats.

Palatinen, en av Roms kullar som Cassius Dio menar förstördes helt i branden. De arkeologiska lämningarna tyder emellertid på att detta uttalande var ganska så överdrivet.

Hur stor del av Rom som egentligen brann under denna vecka råder det lite delade meningar om. Enligt Tacitus så var det enbart fyra av Roms fjorton regioner som klarade sig utan skador. Tre av regionerna ska ha blivit totalförstörda och övriga sju ska ha påverkats allvarligt. Det som talar mot detta är att om i princip hela Rom hade förstörts, så borde det ha gett ett större avtryck i såväl som skriftliga som arkeologiska källor. Vi kan vara ganska så säkra på att Tacitus överdriver rejält, hade mer än halva Rom förstörts så hade det sannolikt gett ett större eko i historien. Arkeologerna har dock hittat brandrester i stora delar av Rom, men det går inte säkert att veta att det härrör från just denna brand. Vad vi dock vet är att flera av de byggnader som sägs ha brunnit ner, inklusive Cirkus Maximus, användes som vanligt bara året efter att den stora branden skulle ha ägt rum. Om inte en byggnadsboom utan dess like ägt rum, så kan man nog utgå från att även om stora delar av Rom skadats av branden, så var det kanske inte fullt så allvarligt som Cassius Dio och Tacitus ville få eftervärlden att tro. Det fanns fler romerska författare som verkade vid denna tid, och många av dem nämner överhuvudtaget inte branden, vilket man kan tycka är lite underligt om nu mer än halva staden var borta och större delen av befolkningen hade strukit med.

Karta över de delar man tror har påverkats av branden. De delar som totalförstördes var sannolikt betydligt mindre än vad de antika författarna påstår.

Ryktet om att Nero hade tänt på Rom kanske uppstod redan år 64, men de som skrivit om branden var knappast några ögonvittnen, utan verkade långt senare. Tacitus är den som går längst i sina anklagelser och menar att Nero inte enbart själv tände på, utan även lät sina män ge sig på alla som försökte släcka elden och hota dem med stryk. Den grekiske författaren Cassius Dio menar att Nero kanske inte personligen tände på, men menar att branden startades av män som hade sänts ut av honom och som genom att spela fulla skulle ”råka” starta en brand i staden. På en plats som Rom där intaget av dryck mestadels bestod av vin, antagligen extra mycket om man rörde sig i Neros kretsar, så kan man ju fundera över hur mycket dessa herrar egentligen hade behövt spela att de var berusade, och naturligtvis vet vi inte heller om resten i denna historia stämmer. Även skvallertackan och författaren Suetonius menar dock att Nero var den skyldige. Efter att ha låtit sina män inte bara ge sig på byggnader med facklor, utan även med hjälp av olika krigsmaskiner demolerat husen, ska Nero ha stått i Maecenas torn och sjungit om hur Troja förstördes. Cassius Dio berättar en liknande historia, med skillnaden att Nero här sägs spela chitara, ett antikt stränginstrument, en uppgift som antagligen ligger bakom den populära myten att Nero spelade lyra medan Rom brann.

Att Nero spelade lyra medan Rom brann har blivit en seglivad myt. Här gestaltad av Peter Ustinov i filmen Quo Vadis från 1951.

Det finns många saker som talar mot att Nero skulle ha varit inblandad i denna katastrof överhuvudtaget. Att Nero, eller någon ur den romerska överklassen, skulle ha befunnit sig i Rom i mitten av juli, är mer eller mindre befängt. På sommaren så tog alla med medel och möjligheten sin tillflykt till sina sommarvillor i Kampanien eller hängde med de andra lyxlirarna i Baiae. Att ens synas i Rom under årets varmaste månader skulle tyda på att man inte hade någon annan stans att ta vägen, vilket medförde att de som inte var tvungna att befinna sig här av politiska eller religiösa skäl, såg till att befinna sig på trevligare platser. 

Ruinerna av Neros villa i Antium, platsen han befann sig på när Rom brann.

Nero ska vid tiden för brandens start befunnit sig i Antium (dagens Anzio) i sin villa vid havet som kallades Domus Neroniana. Nero var faktiskt född i Antium och befann sig ofta här. Han lät bland annat uppföra en ny hamn, samt inrätta en veterankoloni. Då han själv gärna övervakade arbetet befann han sig ofta här, och det finns ingen anledning till att tvivla att han även skulle ha gjort det denna sommar.

Så fort Nero fick höra talas om brandens omfattning så återvände han till Rom. De antika författarna erkänner motvilligt att Nero faktiskt agerat ganska generöst. Han lät öppna upp offentliga byggnader så att de som blivit hemlösa kunde ta sin tillflykt dit och han såg till att hämta mat från hamnen i Ostia så att ingen skulle behöva gå hungrig. Kejsaren sägs även ha delat ut pengar för att hjälpa människor at åter bygga upp Rom, en bild som inte riktigt passar på en blodtörstig mördare. Nero passade även på att instifta en del nya regler för hur man skulle bygga för att liknande katastrofer skulle kunna undvikas i framtiden och förefaller verkligen ha haft romarnas bästa för sina ögon.

Nero förefaller ha försökt hjälpa offren efter branden på många olika sätt (staty från Glyptoteket i Köpenhamn)

Varför har då Nero fått skulden för denna katastrof? Först och främst kan vi konstatera att våra viktigaste källor, de antika författarna Cassius Dio, Suetonius och Tacitus, hatade Nero. De är knappast världens mest pålitliga källor, speciellt när det kommer till Nero. Både Suetonius och Cassius Dio var senatorer, och även om de verkar ha gjort sitt bästa för att slicka rumpa på sina samtida härskare, så har de generellt inte mycket gott att säga om någon av de romerska kejsarna efter Augustus. En annan anledning var att Nero faktiskt hade något att vinna på att områden i staden frigjordes från sin gamla byggnation. Han hade länge irriterat sig på stadens utformning och passade nu på att använda delar av de utbrända kvarteren till att uppföra sitt nya palats, Domus Aurea (Gyllene huset). Att smälla upp en byggnad av detta slag gjorde inte Neros motståndare direkt mer förtjusta i honom, då denna lyx inte bara ansågs extremt överdriven, utan även fick deras egna hus att se ynkliga ut i jämförelse. Det vanliga folket i Rom, vilka ofta försörjde sig på hantverk av olika slag, lär ha välkomnat detta projekt eftersom det borde ha garanterat dem arbete i många år framåt. Något som dock kom att irritera romarna var att Nero såg sig tvingad att höja skatterna för att ha råd att bygga upp Rom (och sitt nya palats) igen. Han stannade heller inte i Rom, utan drog istället till Grekland där han åkte runt och uppträdde på olika festivaler, vilket medförde att romarna började vända sig emot honom.

Det sägs också att Nero skyllde branden på den nya skumma lilla kult som nu börjat dyka upp i Rom, de kristna. Sannolikt så störde sig alla romare på dem, kanske inte personligen, men genom att vägra hylla de romerska gudarna så satte de hela riket på spel. Frågan är dock hur många kristna som egentligen sprang runt i Rom vid denna tid. De var knappast så många att det hade gått att göra dessa utrensningar som Nero anklagas för och våra huvudsakliga källor här är mestadels kristna författare som levde långt senare. De kristna förefaller ha fått utöva sin religion ifred och även om alla kanske inte uppskattade dem, var det få kristna som mördades.

Nero’s torches av Henrik Siemiradzki 1876. I själva verket så finns det inga bevis som talar för några större utrensningar av kristna i Rom vid denna tidpunkt.

Finns det då inte något som talar för att Nero lät bränna ner delar av Rom? Jo, det faktum att han trots allt var just Nero. Att bränna ner Rom skulle ha varit långt ifrån det mest galna han hittat på under sin tid vid makten. Samma personer som anklagar honom för dessa mordbränder motsäger dock sig själva då de faktiskt skriver om allt snällt han gjorde efter branden, så kanske var han trots allt oskyldig denna gång. Bloggen är i vilket fall som vanligt Team Nero och tycker att även om han var inblandad så ska man inte dömas för det man gör utan ses för den man är.

Nero. En gång bad boy, alltid en bad boy?

En reaktion till “Den stora branden i Rom år 64

Lämna en kommentar