Vespasianus – kejsaren som dog ståendes

Vi är antagligen inte de enda antiknördar som den senaste veckan har suttit bänkade framför Roland Emmerich’s nya produktion ”Those about to die”. Denna serie som utspelar sig under den flaviska kejsarättens regim i Rom, det vill säga vid tiden för kejsarna Vespasianus, Titus och Domitianus liv, bygger på en rad historiska händelser och vi stöter här också på flera av de mer intressanta personerna i den romerska historien. Bloggen passar naturligtvis på att titta närmare på några av de karaktärerna och platserna vi möter i serien och vi tänkte börja med att stifta bekantskap med kejsar Vespasianus, i serien så fenomenalt gestaltad av Anthony Hopkins. Var verkligen Vespasianus så präktig som han utmålas i denna produktion, eller har de antika källorna en annan bild av honom?

Tyvärr kan vi direkt avslöja att det inte blir några smaskiga skandaler här. Vespasianus var till skillnad mot så många andra romerska regenter mestadels en ansvarstagande, intelligent och vänlig kejsare, om än med lite torr humor. Detta var dock antagligen precis vad Rom behövde efter den kejserliga oreda som hade pågått under månaderna efter Neros självmord. 

När Vespasianus kom till makten år 69 e.Kr. rådde nämligen mer eller mindre kaos i Rom. Efter en kort period av något som närmast kan beskrivas som inbördeskrig, så erkändes en man vid namn Galba som kejsare. Han var emellertid så pass impopulär hos både folket och senaten att han en kort tid efter han blivit kejsare dödades i en statskupp, varpå en man vid namn Otho nu istället utropades till kejsare. Många menar att Otho nog kunde ha blivit en hyfsat bra kejsare, men tyvärr fick han inte chansen eftersom en annan romare, Vitellius, också var ute efter makten och med hjälp av pretoriangardet lyckades besegra Otho och utropa sig själv till kejsare. Allt detta utspelade sig under ett och samma år (även känt som fyrkejsaråret), så man kan ju förstå att det måste ha variet aningen förvirrande för de vanliga romarna att hålla reda på vem som egentligen var kejsare för tillfället. Det var dock inte slut med stöket ännu. Vitellius ansågs snart vara fullkomligt inkompetent som kejsare då han inte enbart lyckades festa upp hela statskassan, utan även hade den makabra hobbyn att avrätta folk till höger och vänster för sitt eget nöjes skull och det blev tydligt att han inte skulle kunna klara av att styra Rom.

Medan Vitellius härjade som bäst i om så började man dock runt om i provinserna att utropa en annan man till kejsare, nämligen Vespasianus. Efter att ha besegrat Vitellius i ett slag vid Bedriacum (dagens Calvatone) så utropades Vespasianus till kejsare även av den romerska senaten, och behöll sedan titeln fram till sin naturliga död tio år senare.

Vem var då Vespasianus? Vad vi vet är att Titus Flavius Vespasianus som han egentligen hette, föddes  17 november år 9 i staden Falacrine en bit öster om Rom, men uppfostrades mestadels av sin farmor som bodde i Cosa. Kejsaren sägs ha varit extremt förtjust i sin farmor och tillbringat så mycket tid han kunde med henne. Efter farmoderns död behöll han huset i exakt samma skick som det hade varit under hennes livstid, samt hade ständigt med sig en av farmoderns silverbägare som han drack ur vid religiösa högtider. 

Vespasianus tillhörde till skillnad mot de flesta andra kejsare ingen aristokratisk familj, utan hade istället gjort sig ett namn genom sin militära karriär. Redan under kejsar Tiberius så hade Vespasianus varit militärtribun i Thrakien, under kejsar Caligula tjänstgjorde han som preator, för att  senare under kejsar Claudius leda en legion i erövringen av Britannia. Efter en kort karriär som konsul och guvernör i Afrika, flyttades han sedan av Nero till provinsen Judea där han kämpade med de judiska uppror som nu pågick. Efter att han blivit kejsare överlät han striderna i Judea till sonen Titus, och inriktade sig nu på händelserna i staden Rom.

I Rom var Vespasianus tack vare sina militära framgångar redan ett känt namn och han var van att umgås med den romerska eliten. Detta kunde emellertid ha slutat med förskräckelse, då han några år tidigare var ute och reste med kejsar Nero. Narcissisten Nero var som vi tidigare berättat oerhört förtjust i att själv stå för den musikaliska underhållningen i samband med middagar oavsett om hans gäster uppskattade det eller inte. Vespasianus var inte direkt överförtjust i kejsarens framträdande, utan smet för det mesta ut, men en gång då detta inte gick, så hade han dessvärre somnat under uppträdandet. Detta var inget som uppskattades av Nero och Vespasianus fick fly för sitt liv och gömma på landsbygden under lång tid. Denna fadäs föll dock i glömska med tiden och Vespasianus kunde fortsätta sina militära utmaningar.

Som kejsare var Vespasianus mycket mån om att bygga upp staden igen. Rom var ännu i ett ganska bedrövligt skick efter den stora branden år 64, men Vespasianus startade ett enormt byggnadsprogram för att åter rusta upp staden. Han tillät alla som ville att bygga nytt på platserna för de raserade hus som hade övergivits, och återuppförde själv många av de statliga byggnaderna. Det mesta kända byggnadsverket som Vespasianus startade var emellertid den enorma amfiteater i sten som än idag går att skåda i Rom, nämligen Colosseum. Det riktiga namnet på arenan var just den”  flaviska amfiteatern”, efter Vespasianus och sonen Titus som var den som färdigställde bygget efter faderns bortgång.

Problemet var hur Vespasianus skulle finansiera alla upprustningar i Rom. Till viss del kunde man använda de krigsbyten man kommit över i det judiska kriget, men det krävdes också att man radikalt höjde skatterna i riket. Här började dock romarna snabbt att klaga. Även om det var provinserna som kom att beskattas hårdast, så infördes många nya skatter även i Rom, till exempel en urinskatt, något som många romare var mycket missnöjda med och som de menade var ett tecken på Vespasianus snålhet.

På det stora hela kan man nog påstå att Vespasianus var en av de bättre romerska kejsarna. Även om han var snål med den romerska statskassan, var han enormt generös med sina egna tillgångar och hjälpte ofta såväl medborgare som städer i nöd. Han lyckades skapa balans i riket, återuppbygga staden, och var populär bland såväl folket som senaten. Han är också känd för att ha varit en skojfrisk herre som gärna drog skämt och drev med sin kejsartitel. Till exempel så fick han vid sjukdom frågan om hur han mådde, på vilken han svarade ”Jag tror jag håller på att bli en gud”, med en tydlig referens till seden att förklara kejsare till gudar efter deras död. 

År 79 så blev kejsaren svårt sjuk efter en resa i Kampanien. Efter en kort tids sjukdom så somnade han in i staden Reate (dagens Rieti). Efter hans död så såg hans efterträdare, sonen Titus, till att gudaförklara sin far. Vad kejsare egentligen själv skulle ha tyckt om detta upptåg kan man bara spekulera kring. Den romerske författaren Suetonius berättar dock att då Vespasianus på sin dödsbädd inte hade långt kvar, tillkallade soldater som skulle hålla honom upprätt, då han menade att en kejsare måste dö ståendes. Varifrån han fått denna idé kan man ju fundera över, då det inte finns något som tyder på att någon av hans företrädare praktiserat liknande ritualer, men kejsaren fick, enligt Suetonius, sin vilja igenom.  Efter en magnifik begravning där han slutligen lades i Augustus mausoleum ( innan han flyttades till flaviernas egen grav som Dlmitianus lät bygga) kom han att fortsätta spela en viktig roll i det romerska medvetandet, men nu som guden Divus Vespasianus. Tyvärr så visade sig inte sönerna vara fullt så dugliga regenter som fadern hade varit, även om den flaviska dynastin kom att sitta vid den romerska makten i hela 27 år, vilket är en evighet när det kommer till romerska regentlängder.