Den nyligen publicerade TV-serien ”Those about to die” handlar mycket kring det som utspelade sig på och i omgivningarna runt den berömda hästkapplöpningsarenan Cirkus Maximus i Rom. Serien gestaltar, helt korrekt, romarna från alla samhällsklasser som mer eller mindre spelgalna, inte bara när det kommer till hästar utan även gällande andra tävlingar eller gladiatorkamper. Trots att Cirkus Maximus i Rom hade kapacitet att ta emot 190 000 åskådare var arenan ofta fullsatt, något som vittnar om hur otroligt populära dessa hästtävlingar var. Även om det egentligen kostade att besöka tävlingarna så fanns det en lång tradition av att kejsare eller andra högt uppsatta personer subventionerade biljetterna så att personer från alla samhällsklasser skulle kunna gå. Detta handlade inte så mycket om välvilja, som idén om att ”bröd och skådespel” (panem et circenses) skulle hålla det romerska folket på gott humör och motverka protester eller olika slags uppror. De bästa platserna och logerna var emellertid reserverade för kejsare och senatorer, eller för vestalerna som också alltid satt med på dessa tävlingar.
Hästkapplöpningar var ursprungligen en grekisk innovation och då ofta något man uppförde i samband med begravningar. I Rom fungerade sporten emellertid mestadels som underhållning, även om man ofta firade religiösa högtider eller triumfer just genom att anordna dessa tävlingar. Det var inte enbart hästtävlingar som förekom, utan man tävlade ibland även med elefanter eller kameler. Underligt nog blev dessa tävlingar dock aldrig lika populära som de traditionella hästkapplöpningarna.
Vanligtvis var det fyra lag som tävlade; de gröna, de vita, de röda och de blåa. Under kejsar Domitianus så instiftades för en kort period även ett lila och ett gyllene lag, men dessa försvann snart ur historien efter att Domitianus dött. Det fanns även möjlighet att tävla som fristående kusk, vilket ofta föredrogs av de tävlande själva då det var ett snabbt sätt att visa upp sina skickligheter. När det kommer till publiken, så föredrog de dock lagtävlingarna. Vurmen kring dessa lag var nämligen enorm och handlade om mycket mer än vilka färger vagnarna hade. Varje lag hade ett stort team bakom sig och ofta många välbärgade sponsorer. Vi vet till exempel att kejsar Caligula var mycket förtjust i det gröna laget och inte enbart ordna luxuösa middagar i deras stall, utan även gärna sov över hos hästarna.
Vanligast var att man tävlade med fyrspann, en så kallad quadrigae, men även tvåspann, bigae, var tillåtna. Varje lag kunde ha upp till tre vagnar med i ett lopp och det ingick även en medryttare för varje lag, vilken kunde rida bakom eller framför ekipagen för att ge råd om hur man bästa skulle lägga upp körningen. De romerska loppen var vanligtvis på sju varv. De två första varven var man tvungen att hålla sig på sin bana, men därefter var det fritt fram att lägga upp loppet som man ville. Ofta gick kapplöpningen lika mycket ut på att förstöra för motståndarlagen, som på att själv ta sig i mål. Det lag som gick först i mål stod som vinnare, oavsett om de andra vagnarna som tillhörde laget ännu var kvar på banan.
Med denna popularitet så var det kanske inte så konstigt att även kuskarna blev oerhört berömda. Precis som gladiatorerna så var många av dem från början slavar eller från andra lägre samhällsklasser. Att jobba med hästkapplöpningar var för de flesta ett hårt och farligt jobb med minimal lön, och yrket i sig var något som man såg ner på. De som blev framgångsrika kunde emellertid tjäna stora pengar, samt nå en stjärnstatus utan dess like i Rom.
I ”Those about to die” har vi fått träffa den berömda kusken Scorpus, en karaktär som faktiskt bygger på en riktig historisk person. Flavius Scorpus föddes år 68 e.Kr. i den romerska provinsen Hispania (dagens Spanien) som slav. Han köptes emellertid i unga år av en romersk kusk som, tyckte att pojken hade de fysiska förutsättningarna för att kunna bli en bra hästförare. Efter att ha tränat honom under flera år lyckades hans nya ägare ordna så att Scorpus skulle få tävla i de stora loppen på Cirkus Maximus i Rom. Han blev snabbt framgångsrik som kusk i det gröna laget och med tiden mycket välbärgad. Han stod som segrare i inte mindre än 2048 segrar vilket gav honom en del prispengar, samtidigt som fansen till det gröna laget ofta kastade pengar på honom efter en vinst. Kejsar Domitianus fick snart upp ögonen för Scorpus och blev ett stort fan. Han inte bara bad om personliga möten med honom så ofta han kunde, utan anställde även Scorpus för att köra kejsarens egna hästar. Med pengarna som nu strömmade in så kunde Scorpus snart köpa sig fri, även om han fortsatte att tävla. Han var dock nu en frigiven man, en libertus, och kunde också ta namnet Flavius efter sin nya patronus kejsar Domnitianus.. Tyvärr avled Scorpus redan år 95 e.Kr, enbart 27 år gammal. Dödsorsaken är inte känd, men med tanke på hur vanliga olyckor, ofta med dödlig utgång, var under kapplöpningarna, så är det kanske inte allt för långsökt att misstänka att han omkom i samband med en krasch, eller ett naufragia (skeppsbrott) som romarna kallade dessa olyckor på banan. Den samtida poeten Martialis skrev flera dikter om Scorpus och om hur Rom sörjde hans död, vilket visar på vilket stort namn denne unga före detta slav måste ha skapat sig.
Scorpus var dock långt från den enda kändisen på kapplöpningsbanan. Den mest framgångsrike romerska kusken någonsin var en romare vid namn Diocles. Gaius Appuleius Diocles födde år 104 e.Kr. i den romerska provinsen Lusitania. Han kom till Rom när han var 18 år och började då tävla för det vita laget. Inledningsvis så gick det inte så bra, de första två åren vann han ingen seger alls. Diocles gick då över till att tävla som fristående kusk, vilket snart ledde till de stora framgångarna. Han segrade i inte mindre än 1064 tävlingar som fristående, och i 1462 som tävlande för det vita laget. Sammanlagt sägs han ha deltagit i inte mindre än 4257 lopp. Under sin karriär ska han ha tjänat den nätta summan 35 miljoner sestertier, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 100 miljarder. Detta gör honom faktiskt till den rikaste idrottaren genom tiderna, med Michael Jordan på andraplats med bara futtiga 20 miljarder. Efter Diocles död lät hans supportrar sätt upp en minnestavla till honom, vilken också fungerar som källa till det vi vet om denne kusk idag.
Populariteten kring dessa kuskar och lag går inte att ta miste på. Det är nog svårt att idag förstå hur oerhört besatta romarna var av denna sport och vilken betydelse den hade i det romerska samhället. Ibland kunde idoldyrkan emellertid gå lite över styr. Den romerske författaren Plinius den äldre berättar om att efter en av det röda lagets kuskar, Felix, tragiskt omkommit i samband med en tävling, kastade sig ett av hans fans på hans begravningsbål i sorgen över att hans stora idol nu dött. Då detta inte riktigt uppskattades av andra närvarande, hade mannen, enligt Plinius, senare försökt skylla på att han svimmat på grund av den starka parfymdoften, något som dock ingen trodde på.
Hästkapplöpningarna i Rom fortsatte att vara enormt populära under större delen av rikets historia. Efter Roms fall började intresset ebba ut och den sista tävlingen hölls år 549 e.Kr., anordnad av den östgotiske kungen Totila.
Garum, Gudar & Gladiatorer 