Poseidons vrede – antika tsunamis och förödelsen som följde i deras spår

I veckan vaknade en stor del av världen till den omfattande tsunamivarning som hade utfärdats efter en jordbävning ägt rum utanför den ryska kusten. En tsunami uppstår vanligtvis till följd av en jordbävning, vulkanutbrott eller undervattensskred och vågorna kan därefter färdas med enorm hastighet och växa så att de blivit flera meter höga när de når kusten.

Naturligtvis fanns det tsunamis även under antiken, ser vi till de geografiska förutsättningarna runt medelhavet, med många jordbävningar och hög seismisk aktivitet, så hade det varit konstigare om de inte hade råkat ut för dessa fenomen.

De antika människorna hade emellertid lite svårt att förstå exakt vad detta egentligen var. I brist på vetenskapliga förklaringar så tolkades tsunamis vanligtvis som tecken från gudarna eller mytologiska straff. 

Tsunamis var emellertid ett påtagligt problem. Flera svåra historiska katastrofer kan ha berott på tsunamis, t.ex. är det flera geologer som menar att den minoiska kulturens undergång berodde på att Kreta drabbades av en enorm tsunami efter vulkanutbrottet på Thera (dagens Santorini) runt 1600 f.Kr.

En annan omtalad tsunami tros ha drabbat den peloponnesiska staden Helike vintern 373 f.Kr. Författaren Strabo beskriver hur staden förstördes av en enorm våg som uppstod efter en jordbävning. Man skickade omgående dit en stor räddningspatrull bestående av 2000 man, men det var för sent då vågen hade dragit med sig det mesta ut i havet, inklusive kropparna efter de personer som inte hade hunnit fly. Enligt Strabo så berodde detta på att invånarna hade vägrat att ge bort en Poseidonstaty till kolonister från Jonien. Helike försvann under vattenmassorna, men ska ha varit synligt under vattnet under många århundraden. Romarna ska t.ex. ha ansett det vara ett piffigt turistmål och tyckte om att segla över staden och titta på de sjunkna ruinerna.Med tiden försvann dock Helike ur historien, men återupptäcktes för några år sedan av arkeologer i en lagun nära staden Rizomylos.

Ser vi till hur tsunamis omnämns i de antika källorna så beskrivs de där oftast i religiösa, mytologiska eller symboliska termer. Grekerna trodde vanligtvis att tsunamis berodde på att man på något sätt hade gjort havsguden Poseidon missnöjd, och att han genom att för detta hämnades och slog sin treudd i marken så att en tsunami uppstod. Poseidon kunde emellertid även vara behjälplig med detta trick för att komma grekerna till undsättning. År 479 f.Kr. blev staden Potidaea attackerad av en persisk armé, men räddades enligt Herodotos mirakulöst av enorm våg vilken krossade såväl skepp som anfallande soldater och således räddade staden. Även om de antika källorna här talar om just en stor våg, så kan man utifrån beskrivningen vara ganska så säker på att detta i själva verket var en tsunami. Herodotos beskriver nämligen hur havet först drog sig tillbaka för att sedan återvända i form av en gigantisk våg, vilket låter som en beskrivning av hur en tsunami vanligtvis uppträder.

Även om grekerna föredrog att skylla dessa händelser på Poseidon, så fanns det även mer vetenskapliga tolkningar. Den grekiske historikern Thykydides föreslog redan på 400-talet f.Kr. att tsunamis uppstod till följd av jordbävningar, vilket visar att grekerna trots allt hade en liten idé om hur de seismiska krafterna fungerade.

Även romarna fick emellanåt tampas med tsunamis. År 42 e. Kr. ska en storm ha förstört kejsar Claudius nybyggda hamn Ostia innan denna ens hade hunnit invigas. Då 200 skepp i hamnen och ytterligare 100 på floden Tibern förliste, tror de flesta forskare idag att det sannolikt var en tsunami snarare än en storm som drabbade Roms hamnstad.

Den mest ökända tsunamin i den romerska världen inträffade emellertid 21 juli år 365 e.Kr.  efter att en jordbävning med sitt epicentrum på Kreta hade ägt rum. Ammianus Marcellinus, en grekisk historiker verksam i Rom, beskriver hur man tidigt på morgonen hörde åska och kort därefter såg man hur vattnet började dra sig tillbaka. Även om man noterade alla strandade skepp och insåg att detta kunde bli problem, så föreföll inte människorna bli rädda utan såg i stället detta som ett utmärkt tillfälle till att fylla på matförråden och sprang i stället ut på den torrlagda strandremsan för att plocka fiskar och skaldjur. Vattnet återvände emellertid snart i form av en gigantisk våg som förstörde alla byggnader längs med kusten. Flertalet stora skepp ska ha hamnat på taket av byggnader, och ödeläggelsen var enorm. Nästan alla hamnstäder som drabbades förstördes på något vis, även om det förefaller ha varit värst på Kreta, Cypern och längs med den nordafrikanska kusten. En annan av de platser som skadades svårast var storstaden Alexandria. Flera århundraden senare talade man här om denna händelse som ”skräckens dag”. Arkeologiska undersökningar kan bekräfta att staden fick mycket svåra skador då byggnader bröts sönder och drogs med ut i havet. Det har även spekulerats kring om denna händelse förstörde Alexander den stores grav, eftersom denna ska ha varit belägen i Alexandria, men aldrig återfunnits. Andra städer längs med den västafrikanska kusten som skadades svårt var Apollonia, Tyre, Lepsis Manga och Sabratha.Allra värst gick det emellertid för staden Neapolis i nuvarande Tunisien ( ej att förväxla med Neapel i Italien). Denna under sin samtid ganska betydelsefulla hamnstad, som främst var berömd för sin produktion av garum drogs helt enkelt ned i havet och när den återupptäcktes för några år sedan kunde man fortfarande se såväl gator som monument under vattenyta.

Även om många av de antika tsunamis vi känner till kommer från de antika författarna vilka kanske inte alltid bör betraktas som de bästa av källor, så tillhandahåller de ändå viktiga ledtrådar, speciellt när de kombineras med arkeologiska fynd som visar på plötsliga översvämningar, förstörelse av kustnära bosättningar eller lager av marina sediment.

Tsunamis är också mer än bara antika katastrofer, de bidrar även till att vi bättre ska kunna förstå dessa samhällen genom att studera hur de upplevde och tolkade dessa händelser. De är också en påminnelse om att vi, trots all teknologi fortfarande har svårt att försvara oss mot naturens olika nycker.