Denna vecka vill vi uppmärksamma världens kanske mest kände arkeolog, Heinrich Schliemann. I torsdags var det nämligen 200 år sedan han föddes. Schliemann var en pionjär inom Medelhavsarkeologin. Han var övertygad om att det fanns en historisk kärna i de homeriska dikterna och var fast besluten att hitta det mytomspunna Troja. Enligt Schliemann hade hans fascination för Troja börjat redan i barndomen när hans far läste Iliaden för honom. Vid blott 7 års ålder skall han, enligt egen utsago, bestämt sig för att en dag gräva ut Troja.
Schliemann föddes den 6 januari 1822 i den lilla tyska staden Neubukow. Han var son till en lutheransk pastor. Familjen var fattig och drabbades av flera missöden. Hans mor dog när han var 10 år och fadern tvingades ge upp sin karriär efter att ha anklagats för att förskingra kyrkans pengar. Det senare satte stopp för Schliemanns planer att läsa vid universitet. Istället satsade han på en karriär som affärsman. Här fick han stor nytta av sin språkliga begåvning. Svenska var ett av de många språk som han sade sig behärska.
Vid mitten av 1800-talet begav sig Schliemann till USA för att tjäna en hacka på guldrushen i Kalifornien. Detta lyckades med råge och han byggde upp en stor förmögenhet. Redan 1858, vid 36 års ålder, var Schliemann så pass rik att han kunde dra sig tillbaka och följa sina drömmar. Nu bestämde han sig för att hitta de arkeologiska lämningarna efter Troja. Vid den här tiden var han gift med ryskan Katherina Lyschon. Katherina var van vid en luxuös livsstil och kunde inte förstå sig på makens karriärbyte. Deras äktenskap slutade därmed i skilsmässa.
Istället för en lyxtörstande ryska ville Schliemann nu finna en kvinna som delade hans passion för arkeologi och antiken. Han bad därför en god vän att finna honom en ung och underdånig grekisk hustru som älskade Homeros. Napp fick han i form av den blott 17-åriga Sophia Engastromenos som han gifte sig med 1869. Sophia hade allt som Schliemann önskade sig. Hon var vacker, intresserad av antiken och en entusiastisk följeslagare på hans expeditioner. Tillsammans fick de barnen Agamemnon och Andromake.
Vid slutet av 1860-talet kom så Schliemann äntligen till nordvästra Turkiet i jakten på Troja. Likt många andra trodde Schliemann först att en kulle nära Pinarbasi var platsen för diktens Troja. Men när han genomförde testutgrävningar hittades inga intressanta fynd. Kort därefter träffade Schliemann den brittiske diplomaten Frank Calvert som övertygade honom om att kullen vid Hissarlik måste vara antikens Troja. Schliemann var först skeptisk men påbörjade ändå utgrävningar på platsen 1870.
Till att börja med var Schliemann besviken på de arkeologiska fynden, då de inte tycktes överensstämma med bilden av det rika Troja i Iliaden. Men i slutet av maj 1873 upptäckte han en mängd föremål tillverkade i guld, silver och andra metaller. Han skulle senare hävda att han hade sett guld glimma i jorden och bett arbetarna att lämna platsen, så att han och Sophia själva skulle kunna gräva ut föremålen. Dessa fynd blev kända som Priamos skatt och flera av föremålen finns förevigade på ett berömt fotografi av Sophia. För Schliemann var detta beviset på att han hade hittat Homeros Troja.
Upptäckten av Troja gjorde Schliemann till en hyllad världskändis. Detta sporrade honom till att försöka hitta andra platser omnämnda hos Homeros. Mellan de årliga kampanjerna i Troja, vilka pågick fram till hans död, genomförde Schliemann utgrävningar på flera andra platser i den Egeiska världen. Mest känd är hans utgrävning av schaktgravarna i Mykene 1876. Mykene var en stad på Peloponnesos som hade den legendariska Agamemnon som kung i Iliaden. I gravarna hittade Schliemann flera skelett och rika guldfynd, däribland ”Agamemnons mask”.
Schliemann dog den 26 december 1890. På en återresa från Tyskland till Aten stannade han till i Neapel. Efter ett besök i Pompeji på juldagen kollapsade han och dog dagen efter. Hans vänner transporterade hans lik till Aten, där en pampig grav restes på Första kyrkogården. För självklart måste Medelhavsarkeologins megakändis ha ett gravmonument som heter duga. Schliemann förärades med ett mausoleum i form av ett antikt grekiskt tempel. Frisen som sträcker sig längs med utsidan av gravbyggnaden föreställer Schliemann under sina utgrävningar i bland annat Mykene.
Trots sin kändisstatus var Schliemann som person, och inte minst arkeolog, mycket kontroversiell redan under sin livstid. Till exempel har Hissarlik som plats för Homeros Troja ifrågasatts. Och om nu Hissarlik faktiskt är Troja, är verkligen Schliemann den rättmätige upptäckaren av platsen? Det var ju trots allt Calvert som tipsade Schliemann om att gräva där.
Även upptäckten av Priamos skatt är omgärdad av många kontroverser. Enligt Schliemann grävdes denna skatt ut av honom och Sophia, medan deras kontrakterade arbetare hade lunch. Men detta kan inte stämma, då Sophia inte befann sig i Troja på den aktuella dagen. Därtill smugglade Schliemann ut skatten från Turkiet, vilket gav honom mycket problem med de ottomanska myndigheterna. Själva skatten i sig är också omdiskuterad. Hittades verkligen alla föremålen tillsammans? Vissa hävdar till och med att Schliemann kan ha låtit tillverka skatten eller köpt hela eller delar av den.
Men den största kontroversen kring Schliemann rör hur skicklig han faktiskt var som arkeolog. Det stack i ögonen på många av hans samtida att han trots sin ringa arkeologiska skolning förärades med ett hedersdoktorat vid Universitet i Rostock. Därtill var hans arkeologiska tolkningar, minst sagt, ensidiga. Alla materiella evidens tolkades i ljuset av Iliaden och Odyssén. Många, om inte de flesta, av Schliemanns tolkningar har senare visat sig vara felaktiga. En av de mest anmärkningsvärda omtolkningarna rör Priamos skatt, som inte alls stammar från tiden för det trojanska kriget, vilket Schliemann hade trott, utan måste dateras minst 1000 år tidigare.
Schliemann grävde ut nio begravda städer i Hissarlik. Det arkeologiska lager som Schliemann kallade för ”den brända staden” trodde han var diktens Troja. Men detta var fel, denna stad var mycket äldre än Iliadens Troja. Även om han förstod betydelsen av arkeologisk stratigrafi och lade vikt vid detta under sina utgrävningar, dröjde det länge innan Schliemann förstod att han grävde rakt igenom det homeriska Troja. Han hyste inget större intresse för de lager som var yngre än det Troja han sökte, och förstörde många viktiga historiska artefakter när han grävde sig ner till ”rätt” lager. Att han sägs ha använt dynamit kan knappast ha gjort saken bättre.
Schliemann var onekligen en omstridd person. Han var inte alltid ärlig. Från sin första arkeologiska kampanj 1870 och framåt smugglade han olovligen ut föremål ur Turkiet och det finns uppenbara felaktigheter i hans publikationer, dagböcker och brev. Men samtidigt var han en energisk och beslutsam person som för alltid förändrade den grekiska arkeologin. Till skillnad från många andra arkeologer var han även snabb med att publicera gedigna och detaljerade rapporter över sina arkeologiska fynd. Och därför vill vi, alla kontroverser till trots, avsluta detta inlägg med ett rungande grattis på 200-årsdagen till denna arkeologiska pionjär som blivit en del av den trojanska myten.
Garum, Gudar & Gladiatorer 