År 776 f.Kr. ägde de första olympiska spelen rum i Olympia på västra Peloponnesos. Till skillnad från idag, och även senare under antiken, tävlades det enbart i en idrottsgren, nämligen löpning (i form av ett 192 meter långt stadiumlopp). Som vinnare stod Koroibos från den närliggande staden Elis. Om honom vet vi inte mycket mer än att han jobbade som kock och bagare. Som förstapris vann han en olivkrans. Något anspråkslöst kan vi tycka idag. Men äran av att ha vunnit en tävling som arrangerats för att hedra guden Zeus kan ha upplevts som gott nog för den tidens atleter. Att därtill ha blivit den förste olympiske vinnaren någonsin är ju inte fy skam det heller. Spelen kom sedan att arrangeras 293 gånger under drygt 1000 år. Med tiden kom de att locka tävlande och åskådare från hela den grekiska världen. Antalet tävlingsgrenar utökades också med tiden och innefattade bland annat spjut, längdhopp, diskus, brottning och boxning. Det är något oklart när de sista spelen gick av stapeln, men eventuellt kan de ha förbjudits av den östromerske kejsaren Theodosius II år 393 f.Kr.
Vi vet alltså att Koroibos anses vara den förste segraren i Olympia. Men hur uppstod egentligen de första olympiska spelen? Grekerna hade en förkärlek för att använda myter till att förklara olika företeelser och spelens uppkomst har därför föga förvånande en mytologisk inramning. De antika källorna ger oss flera förklaringar till spelens ursprung och den mest kända är kopplad till Pelops, en mytisk hjälte som gett sitt namn till halvön Peloponnesos. Enligt denna myt fanns i närheten av Olympia kungariket Pisa som styrdes av kung Oinomaos. Oinomaos levde i rädsla för en profetia som förkunnade att om hans dotter Hippodamia gifte sig, så skulle hans svärson döda honom. För att hindra att så skedde utmanade Oinomaos alla potentiella friare på hästkapplöpning. Loppet genomfördes på liv och död. Om friaren vann fick han gifta sig med Hippodamia, men om han förlorade skulle han dö. Enligt de regler som kungen satt upp skulle mannen som friade köra iväg med Hippodamia i en hästdragen vagn. Oinomaos skulle följa efter i en annan vagn och om han hann ifatt dem stack han sitt spjut i friaren. Kung Oinomaos var säker på att han skulle vinna varenda hästkapplöpning då han hade fått sina hästar från krigsguden Ares. Kungens hästar var så snabba att Oinomaos alltid hann ikapp den andra vagnen. Hippodamia var vacker och hade många friare. Att på berått mod döda en hel hoper med giftassugna män tycktes dock inte bekomma hennes far. Oinomaos firade sina segrar genom att spika fast huvudena från de olycksaliga offren ovanför ingången till sitt palats.
Arton friare hade förolyckats på detta sätt när den unge Pelops anlände från Frygien (ett område i centrala Anatolien) för att be om Hippodamias hand. Pelops kände sig dock osäker på om han skulle kunna vinna över Oinomaos och dennes gudomliga hästar. Han vände sig därför till havsguden Poseidon och bad om dennes hjälp. Hans önskan hörsammades. Poseidon gav Pelops en gyllene vagn dragen av fyra bevingade hästar. Men den gudomliga hjälpen till trots kände sig Pelops fortfarande osäker på om han skulle kunna besegra Oinomaos. Därför mutade han Myrtilos, som var Oinoamos körsven, att sabotera den kungliga kappkörningsvagnen. Anledningen till att Myrtilos godtog denna muta var att han var hemligt förälskad i Hippodamia, men vågade inte utmana hennes far. Som belöning för hans hjälp lovade Pelops Myrtilos halva kungariket och en natt tillsammans med Hippodameia. Kvällen före tävlingen, när Myrtilos iordningställde Oinomaos vagn, bytte han ut bronsstiften som fäste hjulen till vagnen med fejkade stift i bivax. Tävlingen startade och höll sedan på ett tag. Men samtidigt som Oinomaos började hinna ikapp Pelops, och förberedde sig för att döda honom, ramlade hjulen av och vagnen gick sönder. Myrtilos överlevde, men Oinomaos släpades till döds av sina hästar. Detta innebar att Pelops och Hippodamia kunde gifta sig och därigenom uppfylldes den profetia som Oinomaos så desperat försökt att undkomma.
Någon het natt tillsammans med Hippodamia fick Myrtilos aldrig uppleva. När väl loppet var vunnet och Pelops stod som segrare visade han Myrtilos sin tacksamhet genom att helt sonika knuffa ner honom i havet från ett stup. En rätt så vidrig gärning skulle vi nog hävda idag och det är knappast ett beteende som vi förknippar med vår tids hjältar. Men i antikens Grekland var det inte så noga om en hjälte var dygdig eller inte, så länge som han var slug och innehade övermänsklig styrka. Det finns flera förklaringar till varför Pelops valde att döda Myrtilos. Enligt en version hade Myrtilos försökt att våldta Hippodamia, varav Pelops inte såg någon annan utväg än att döda honom. Enligt en annan version skall Pelops ha lovat Myrtilos att han skulle få ta Hippodamias oskuld. Pelops skall sedermera ha ångrat sin överenskommelse med Myrtilos och valde därför att röja honom ur vägen. Efter sin seger arrangerade Pelops tävlingar i vagnkapplöpning för att ära och tacka gudarna och som begravningsspel för att hedra kung Oinomaos. Enligt en version av myten inrättade Pelops de olympiska spelen till åminnelse av sin seger över svärfar. Enligt en annan version grundade han spelen för att rena sig efter mordet på Oinomaos. Därefter hölls spelen vart fjärde år för att hedra Pelops seger.
En något mer trolig (och inte riktigt lika actionfylld) förklaring till spelens uppkomst är att de utvecklades från de begravningsspel som arrangerades för att ära lokala hjältar. Dessa hjältar fanns i nära nog varenda liten avkrok i antikens Grekland och den lokala hjälten i Olympia var just Pelops. Hans grav (Pelopeion) sägs ha funnits inom det heliga området (Altis) i Olympia. Men oavsett anledning till varför de olympiska spelen uppkom så verkar det officiella startåret ha varit 776 f.Kr. Även om inofficiella spel säkert kan ha förekommit på platsen långt tidigare. De antika källorna berättar nämligen att kung Ifitos av Elis, som levde på 800-talet f.Kr., skall ha återinfört spelen på inrådan från oraklet i Delfi. Kungen hade frågat oraklet hur han på bästa sätt skulle få slut på alla inbördeskrig och farsoter som successivt höll på att förgöra det grekiska området. Prästinnan gav då honom rådet att återinföra de olympiska spelen och utlysa en vapenvila under den period då spelen ägde rum.
Oavsett om detta är sant eller inte bidrog spelen till att skapa en viss sammanhållning i den grekiska världen, även om så bara var för en kortare period. Från och med de allra äldsta spelen ansågs det vara viktigt att sprida budskapet om vapenvila innan spelen började. Tre budbärare iklädda olivkransar och utrustade med stavar skickades därför ut från Elis till varenda grekisk stat. Det var budbärarnas uppgift att tillkännage de exakta datumen för spelen, att inbjuda invånarna att delta, och viktigast av allt, att kungöra den olympiska vapenvilan. Till att börja med varade denna vapenvila i en månad, men utökades till två och sedermera tre månader, med syfte att skydda långväga besökare. Vapenvilan förbjöd de stater som deltog i spelen från att föra krig, driva juridiska tvister och verkställa dödsstraff. Detta för att garantera att atleter och pilgrimer som reste till och från Olympia skulle åtnjuta en säker resa. De som bröt mot vapenvilan ålades höga böter. Spelens höga status och anseende återspeglas i att självaste Alexander den store inte kunde kringgå att lyda under vapenvilan. Det berättas att när en atenare som var på väg till Olympia hade blivit rånad av den makedonske konungens legoknektar blev Alexander tvungen att gottgöra honom. Något sådant skulle ha varit helt otänkbart under andra omständigheter.
Garum, Gudar & Gladiatorer 