I den grekisk-romerska världen hade man sin egen motsvarighet till tvättstugelappar eller passivt aggressiva twitterinlägg, nämligen de så kallade defixiones (singular defixio). Ordet kommer från latinets defigerere, vilket betyder att ”binda fast” eller att ”fästa”, och det handlade just om att sätta fast en förbannelse över någon. Detta var små tavlor, vanligtvis utförda i bly, men även exemplar av vax, trä och keramik har påträffats. På dessa tavlor ristade man in vad man önskade att gudarna skulle göra mot någon eller några och det handlade sällan om några trevliga saker. Vanligtvis handlade det om att man ville skada, påverka eller kontrollera en annan person. Texten formulerades på lite olika sätt men viktigt var att man fick med det tilltänkta offrets namn samt den gud man önskade skulle utföra handlingen. När allt var färdigskrivet vek man ihop sin defixio och körde en järnspik igenom den för att fästa förbannelsen.
En sak som var lite klurig var att man sedan också måste gömma sin defixio på lämpligt ställe. Det vanliga var att man lade den på olika ktoniska platser såsom brunnar, floder, helgedomar eller gravar, men det allra bästa var om man kunde gömma sin förbannelse hemma hos det tilltänkta offret. Om man av någon anledning ångrade sig så gällde det att ta tillbaka sin defixio och förstöra den, annars skulle förbannelsen fortsätta att verka.
Förbannelsetavlorna hade många olika användningsområden. Vanligast var att de handlade om kärlek, sport eller rättstvister, men många visar även på att man ville hämnas på någon som stulit något eller på annat sätt kränkt ens person. Dessa tavlor förekommer över hela den grekisk-romerska världen och man kan se att de uppvisar en tydlig utveckling. De första förbannelsetavlorna, vilka grekerna kallade för katadesmoi var vanligtvis en form av enkla namnlistor, medan de blev mer specifika under den romerska perioden. Det var också under den romerska kejsartiden som de var mest förekommande, även om företeelsen levde kvar långt in på senantiken.
Hur fungerade de då? Ja, det berodde lite på vad du ville ha ut av dem. För den kärlekskranka var dessa defixiones ett utmärkt sätt att kasta en kärleksförbannelse över personen han eller hon var sugen på. Här var det speciellt bra om man också kunde få lite hår eller bit av något klädesplagg från offret, i vilket tavlan sedan lindades in innan den gömdes i offrets hus. Ofta var dessa kärleksförbannelser oerhört dramatiska och om kärleksobjektet själv fick lida lite på kuppen verkade inte vara något man bekymrade sig över.
Från Hadrumetum i Tunisien har man till exempel hittat en defixio från en man vid namn Sextus, som var oerhört förälskad i kvinnan Septima:
”Jag besvärjar dig demon, vid den store guden…att du bränner, att du svider Septimas själ och hjärta, hon som Amoena födde, i kärlek till Sextus, honom som Clivia födde. […] Låt inte Septima sova, låt hene inte äta eller dricka, låt henne inte finna någon ro förrän hon kommer till Sextus. Må hon drivas till vansinne av längtan efter honom!”
Att den man ville ha redan var gift och hade familj var heller inget man bekymrade sig över. En kvinna vid namn Isarias försöker med hjälp av en defixio få den upptagne mannen Theodoros att lämna allt och i stället komma till henne:
”Koppla bort Theodoros från hans fru och hans barn. Låt honom inte kunna andas utan att tänka på Isarias. Må han plågas på sin bädd om nätterna, må han gråta och jämra sig i sin ensamhet, tills han lämnar sitt hem och kryper till hennes fötter.”
En liknande på vilken namnet tyvärr är bortfrätt ha hittats i Rom:
”Må [namnet borta] aldrig finna frid, må han brinna i sin säng av eld i sitt inre, må hans kött smälta som detta vax smälter tills han vänder sitt ansikte och sitt begär mot mig och glömmer alla andra kvinnor!”
Många defixiones var skrivna av personer som på ett eller annat sätt hade fått sitt hjärta krossat, kanske till följd av att ens tidigare förbannelse inte hade fungerat som önskat. Dessa förbannelser kunde vara tillägnade såväl kärleksföremålet som dumpat en, som en eventuell rival man hade blivit brädad av. En som råkade ut för detta var Plotius som på något vis hade kränkt slaven Avonia och antagligen gjort slut på ett enligt henne upprörande sätt. Avonia skrev en förbannelsetavla där hon uppmanade gudarna att se till att offret aldrig mer skulle kunna sova på grund av de smärtor han skulle få uppleva då organ efter organ skulle förstöras. En extra noggrann beskrivning går ut på hur hans ”heliga organ” ska förstöras så att han aldrig mer ska kunna urinera, med andra ord var innebörden ”må gudarna skära kuken av honom”. En annan som på något vis hade råkat uppröra någon var Tacita. Här har avsändaren bakom förbannelsen valt att vara anonym, men uppenbarligen var denna smått upprörd då han eller hon förbannat Tacita med en önskan om att hon skulle bli gammalt ruttet kött.
Ett annat utmärkt användningsområde för defixiones var när man spelade på hästar, eller om man rent av själv tävlade. Man har hittat flera defixio på detta tema, varav den bäst bevarade kommer från någon som hoppas det ska gå dåligt för det gröna laget:
”Jag åkallar dig demon, att plåga hästarna tillhörande det gröna laget. Slå ner deras kuskar, särskilt Eutychius. Gör honom blind, gör honom dum, och låt honom inte kunna svänga i kurvorna utan att vagnen fattar eld”.
Andra gånger man använde defixiones var vid rättegångar. I en rättegång var retoriken det viktigaste och om din motståndare var en skicklig talare så gällde det att täppa till truten på honom illa kvickt. En tavla från Grekland visar att någon tagit det säkra före det osäkra och gjort en förbannelse innan rättegången:
”Jag binder tungan på Theon. Må den förvandlas till bly, må den bli kall, må den bli tjock och sladdrig i hans mun så att han låter som en drucken gås när han försöker tala inför domaren.”
Även författaren Cicero klagar över hur en känd advokat vid namn Scribonius Curio glömde bort hela sitt tal och förlorade tvisten efter att någon hade kastat en förbannelse över honom, så tilltron till defixiones förefaller ha varit stark även hos den bildade delen av befolkningen.
En av de platser man funnit flest förbannelsetavlor på är Sulis Minervas helgedom i Bath i England. Här hittade man ca 130 defixiones runt det berömda badet. Det roliga här är att så gott som samtliga har samma innebörd, nämligen att man ber gudinnan Sulis Minerva straffa olika personer som stulit kläder och annat inne i badhuset. Ett exempel är en tavla gjord av Solinus:
”Solinus till gudinnan Solis Minerva. Jag ger till din gudomlighet min badtunika och min mantel. Tillåt inte sömn eller hälsa till den som har gjort mig orätt, vare sig det är man eller kvinna, slav eller fri, såvida han inte ger sig till känna och tar med sig dessa ägodelar till sitt tempel.”
Dessa defixiones är onekligen underhållande, men de ger oss också ett fönster in i vardagen till de vanliga antika människorna. De utgör inte enbart ett unikt arkeologiskt material utan visar också att livet bland marmor och kejsare även var fyllt av småsinta gräl, stulna badhanddukar och olycklig kärlek.
Garum, gudar & gladiatorer 