Allt eftersom de romerska akvedukterna byggdes ut över riket så blev även vattenförsörjningen enklare och ledde till att överklassen nu kunde skaffa sig en ny favoritpryl, fiskbassängen. Tvärtom vad många tror så hade man inte guldfiskar i dessa, då denna fiskart började domesticeras först tusen år senare i Kina, utan i stället var det tama muränor och ålar som var mest populära. Det handlade inledningsvis om att producera dyrbar mat på ett enkelt sätt, men blev snart även en statussymbol då det kostade enorma summor att föda upp dessa fiskar. Olika personer specialiserade sig på olika fiskar och på hur man anpassade bassängerna med olika sorters vatten beroende på vad firrarna behövde.
Enligt Plinius den äldre så var det praetorn år 88 f.kr, Lucius Licinius Murena, som både konstruerade och lät bygga de första exemplaren av dessa speciella saltvattendammar ,piscinae , speciellt avsedda för att föda upp muränor. De blev snabbt en storartad succé och familjen tog helt enkelt namnet Murena till följd av detta. och hans namn. Denna trend spred sig snart över riket och snart ville varje aristokratisk romare ha sin egen piscinae.
Den huvudsakliga anledningen till att man vid denna tid började att ägna sig åt fiskuppfödning i storskalig omfattning var att exotiska fiskar ansågs vara en mycket lyxig maträtt. Speciellt var det olika arter av ålar som föredrogs, men det förekom även en hel del andra fiskar i de romerska bassängerna. För de som lyckades göra sig ett namn i fiskhandlarbranschen så fanns det också pengar att hämta. En romare vid namn Gaius Hirrius som var en av de första att föda upp dessa ålar gjorde sig snabbt en ofantlig förmögenhet efter att ha lyckats leverera sex tusen ålar till Ceasars bankett efter hans triumf i Rom. Även den store gourmén Lucullus specialiserade sig på att få fram välsmakande ålar i en färskvattendamm vid sin villa i Neapel, vilka snart blev mycket eftertraktade till överklassens middagar.
Med tiden började man dock betrakta dessa fiskar på ett nytt sätt. Det började med att man gärna ville ha en piscinae i trädgården mer av estetiska än ekonomiska skäl. I ruinstäderna runt Vesuvius finner vi flera exemplar av dessa bassänger och då dessa är relativt små så handlade det här antagligen mer om att bassängen var ett vackert inslag i trädgården än att man planerade att äta upp de få fiskar man hade. Då muränor krävde saltvatten så kunde de heller inte hållas i dessa mindre bassänger, utan krävde stora anläggningar nära havet, vilket luxuösa kustvillor lämpade sig utmärkt för.
En del utvecklade emellertid än mer bisarr relation till sina fiskar. Snart började överklassen nämligen se på sina ålar och muränor som älskade husdjur och skulle aldrig drömma om att sätta tänderna i dem. Kejsar Augustus systerdotter Antonia sägs ha haft en speciell ål som hon var oerhört förtjust i och vilken hon även utsmyckade med dyrbara örhängen. Personer kom långväga ifrån för att få en glimt av denna tjusiga fisk och för att få se den simma runt i sina smycken. Vad ålen själv ansåg om att bli pyntad på detta sätt förtäljer inte historien, men han var uppenbarligen inte ensam om detta öde. Även konsuln Marcus Licinius Crassus hade en tam muräna som piffades till med örhängen och som även tränades till att komma och äta ur handen när man ropade dess namn. Då ålen en dag återfanns död hade konsuln blivit helt otröstlig, och inte bara gråtit i dagar utan även ordnat en storslagen begravning av det älskade husdjuret. Detta ledde inte oväntat till att han blev utskrattad av senaten, men sägs ha kontrat med att han i alla fall sörjde sitt husdjur till skillnad från en av hans motståndare som inte ens gråtit när hans tre fruar dog. Även en annan politiker, Quintus Hortensius, ska ha gråtit öppet inför hela Rom när hans muräna oväntat dog.
En annan som älskade sina firrar var en extremt rik man vid namn Vedius Pollio. Han har mest gått till historien för att ha varit extremt hård mot sina slavar, då de vid minsta misstag kastades till muränorna för att dessa skulle kunna äta upp dem. Pollio hade en stor bassäng med muränor enbart för detta ändamål och det sägs att fiskarna slet itu sina offer och dödade dem på ett ovanligt brutalt sätt, varefter de glatt smaskade sig de olycksaliga slavarna. Enligt författaren Seneca så lät Pollio även tillaga fiskarna efter detta, vilket i medförde att han mer eller mindre serverade sina egna slavar som mat. Ryktet gick snart om hur illa Pollio behandlade sina slavar och även om man enligt romersk lag hade rätt att göra i princip vad man ville med sin ”egendom” i vilka dessa ingick, så ansågs hans metoder vara mycket opassande.
En dag var ingen mindre än kejsar Augustus på party hos Pollio och plötsligt råkade en slav slå sönder en dyrbar bägare. Slaven insåg att han snart skulle bli fiskmat och kastade sig på knä framför Augustus och bad att om inte bli benådad, så i alla fall bli dödad på ett lite mindre brutalt sätt. Augustus inte enbart benådade slaven, han lät även slå sönder allt dyrbart glas som Pollio hade, samt gav ordet om att fiskbassängen skulle muras igen så att Pollio inte kunde fortsätta med sin tortyr. Hur det gick med muränorna förtäljer dessvärre inte historien, men förhoppningsvis fick de efter detta vänja sig till att äta lite lämpligare fiskmat. Det har diskuterats huruvida muränor verkligen kan tillfoga så mycket skada, men den art av medelhavsmuränor som romarna hade, ska faktiskt ha varit så pass stora att de skulle kunna ge dödliga bett, även om det kanske låter lite otroligt att de kunde slita någon i stycken.
Alla var emellertid inte så imponerade av dessa fiskar. Cicero beklagar sig i brev över hur ”fisknördarna ”(piscinarii) betedde sig och över hur ledande romare kunde ignorera statens riktiga kriser så länge deras muränor mådde bra och ville äta ur deras händer. Även Varro beklagar sig över vilka astronomiska summor som slängs bort på dessa fiskdammar samt hur det anses viktigare att ens muränor får bra mat än att ens arbetare får det.
Kanske är det lätt att skratta åt romarna ibland, men deras kärlek till sina fiskar visar också på en mänsklig sida. Även om de var tuffa och hårda så skämdes de uppenbarligen inte över att visa upp kärleken till sina djur. Säga vad man vill, men romarna var också först med det mesta, och att skämma bort sina husdjur med lyxmat och märkesprylar är trots allt inte helt ovanligt idag, även om vi numera nog föredrar pälsdjur framför att ha en tam muräna i trädgårdsdammen.
Garum, gudar & gladiatorer 