Valdagen närmar sig och gatorna i staden kantas av valaffischer, lokalkändisar som lovordar sina favoriter, samt diverse propaganda varför just du ska rösta på ett specifikt sätt. Detta skulle kunna ha utspelat sig i Sverige idag, men nej, det är faktiskt Pompeji år 79 vi pratar om. Något av det mest fascinerande som har bevarats under askan efter Vesuvius utbrott är nämligen alla de tusentals valaffischer, de så kallade programmata, som har målats direkt på husfasaderna i staden.
De lokala valen ägde rum i mars varje år och de vinnande kandidaterna tillträdde sedan sina ämbeten första juli samma år. Det fanns inga speciella partier, utan det var i stället två olika poster man kandiderade till. Den ena var aedil, där man främst ansvarade för den dagliga skötseln av staden, infrastrukturen, livsmedelsförsörjningen och olika offentliga spel. Det andra ämbetet var som duovir, vilket var den högsta verkställande myndigheten i städerna utanför Rom. De ansvarade för stadens råd, rättegångar, övervakade lokala val och fungerade lite som en lokal motsvarighet till senatorerna i Rom. Man valde två personer till varje post och tillsammans utgjorde dessa fyra personer ett kollegium som kallades Quattuorviri, vilket bokstavligen betyder de fyra männen. Då detta kollegium i princip bestämde över det mesta som skedde i staden under det kommande året, så var det naturligtvis av stort intresse för invånarna vilka som blev valda, då fel person direkt kunde påverka de egna intressena.
Innan själva röstningen drog igång så granskades alla kandidater av stadsrådet, Ordo decurionum. Det fanns en hel del krav som måste uppfyllas för att man skulle kunna ställa upp. Det viktigaste var att man skulle vara man, romersk medborgare och dessutom född fri. Det senare diskvalificerade sannolikt en stor del av invånarna eftersom antalet slavar och frigivna i Pompeji var procentuellt mycket hög. De frigivna i staden var emellertid ofta mycket förmögna och även om de själva inte var valbara, så var de indirekt involverade genom att de sponsrade olika kandidater. Detta var nämligen nästa krav; för att kunna bli vald så var man tvungen att ha en personlig förmögenhet. Trots att ämbetena i sig var oavlönade så förväntades de på posterna själva bekosta såväl byggnader som offentliga spel, vilket gjorde att det kortsiktigt inte var en speciellt god investering att ställa upp som kandidat. Vad man emellertid fick i utbyte var att räknas in bland stadens elit för resten av livet, så det man förlorade under året man innehade ämbetet tjänades sannolikt in senare, inte minst i form av den status som tillskrevs såväl det egna namnet som familjen.
När kandidaterna hade godkänts av stadsrådet så började den verkliga valkampanjen. Man skrev sina ”valaffischer” direkt på de vitmålade husfasaderna och de var oftast utformade på så sätt att man hade man namnet på kandidaten, vilken post han kandiderade till, en uppmaning att rösta på honom, samt vilka som stod bakom hans kandidatur, så kallade rogatores. De som hade råd anlitade professionella ”skyltskrivare, så kallade scriptores. Dessa var antikens motsvarighet till en PR-byrå och såg naturligtvis till att även få med sina egna namn på väggarna. Arbetet genomfördes oftast nattetid för att inte störa trafiken på de smala gatorna. En annan anledning var att man gärna målade över konkurrenternas affischer, vilket nog var lämpligast att göra i skydd av mörkret.
Väljarna, naturligtvis endast fria manliga medborgare var uppdelade i fem olika valdistrikt, tribus. Detta innebar att det inte räckte med att en kandidat fick flest röster, man behövde även vinna i majoriteten av distrikten för att gå segrande ur kampen. Kandidaterna var således tvungna att kampanja brett i hela staden och det är därför man hittar samma namn på många olika platser i Pompeji.
Det var betydligt fler än enbart kandidaterna själva som var indragna i valhysterin. Även om det var en ganska liten del av befolkningen som var röstberättigad, troligtvis inte fler än 2500 man, så förefaller hela Pompeji ha haft en åsikt när det kom till valet. Ofta var det olika yrkesgrupper som gått samman och uppmanade att man skulle rösta på en viss kandidat, till exempel så hade bagarna gått samman för att rösta på Julius Polybius. Andra grupperingar som har återfunnits i texterna på väggarna är bollspelarna, tärningsspelarna, samt frekventa besökare till olika barer som helt enkelt slagit sig samman.
Lika vanligt som att man uppmanade generellt till att man skulle rösta på en viss person, var att man vände sig till någon annan och bad denne ge stöd åt en viss kandidat. På fasaden till Trebius Valens hus (Casa di Trebius Valens III.2.1) kunde man läsa:
” Valens, se till att Popidius Ampliatus, son till Lucius, blir vald till edil”
samt andra varianter på samma önskemål. Om anledningen till detta var att personerna bakom texten själva inte var röstberättigade, eller om de hade andra syften med detta vet vi dessvärre inte. Pompeji var till stor del uppbyggt på ett patronus – klient system vilket medförde att man förväntades stödja vissa personer, något som sannolikt också avspeglades i valpropagandan. Ibland kunde det leda till ganska avancerade uppmaningar som på en programmata där Julius Philippus uppmanas att stödja Rustius Verus, för att han i sin tur ska rösta på Julius Polybius.
Även om kvinnorna saknade formell rösträtt så var de också oerhört aktiva när det kom till valskrifterna. Flera av budskapen är undertecknade av kvinnor, till exempel Taedia Secunda som uppmanade folket att rösta på hennes barnbarn, eller Caprasia som återfinns på flera olika platser i Pompejis valklotter. Ibland blev det dock lite knepigt med dessa kvinnor, vissa ville man nämligen inte så gärna bli sammankopplade med. Flera av Pompejis barflickor var även de oerhört engagerade i politiken utifrån valaffischerna att döma. Nu vet vi ju att dessa damer vanligtvis erbjöd fler tjänster än att hälla upp vin, och därför har någon, kanske kandidaten själv, försökt dölja deras namn på affisherna genom att smeta över lite kalk. Pompeji hade definitivt inga problem med prostituerade i vanliga fall, men så här i valtider var det antagligen lite extra känsligt att bli sammankopplad med denna grupp eftersom ett av kraven för att kandidera även var att man var skulle ha mycket god moral.
Utöver detta så fanns det också försök att svärta ner någons namn genom att hitta på att mindre önskvärda grupperingar röstade på dem. En Marcus Cerrinius Vatia fick en hel del oönskade rekommendationer till exempel att ”Alla ficktjuvar uppmanar till val av Vatia” eller ”Alla förrymda slavar stöder Marcus Cerrinius Vatia”. Andra som stödde denne politiker var alla sjusovare (dormientes universi) eller nattfyllona (seribibi). Att dessa olika grupper hade organiserat sig för att beblanda sig i politiken är ganska osannolikt, och dessa programmata tolkas i stället som ett försök att svärta ner Vatias rykte och få honom att framstå som en kandidat för samhällets bottenskick av någon motståndare.
Ett annat mycket omdiskuterat fynd lyder:
”Masculus, tillsammans med de svansförsedda överallt, ber er välja ber er välja Gnaeus Helvius Sabinus till edil”.
Det fanns ingen känd gruppering med namnet ”de svansförsedda” men i det romerska gatuspråket var ordet för svans (cauda eller coda) också ett mycket vanligt slanguttryck för det manliga könsorganet. Huruvida Masculus här uppmanade alla män att rösta, eller om han enbart vände sig till de bättre utrustade kan vi dock bara spekulera i.
Hur gick det då i valet i Pompeji år 79? Tyvärr så vet vi inte det eftersom de som gick segrande ur striden inte hann besitta sina poster speciellt länge innan Vesuvius begravde staden. De kandidater som utifrån valaffischerna förefaller ha legat bäst till är dock Gnaeus Helvius Sabinus (kanske tack vare de med ”svansarna”), Aulus Rustius Verus och Cuspius Pansa. Huruvida deras politiska karriär hann göra avtryck eller inte spelar kanske mindre roll än att vi faktiskt vet namnen på just dem och på så många andra som var involverade i det politiska engagemang som genomströmmade Pompeji. Eftersom alla valaffischer i Pompeji målades över med vitt kalk inför varje nytt valår så vet vi att dessa affischer var gjorda just år 79 och att det var tack vare att utbrottet skedde på sensommaren och inte på vintern som vi faktiskt har dessa bevarade.
Väggarna i Pompeji ger oss en unik tidsmaskin rakt in i vardagen för tvåtusen år sedan, samtidigt som vi ser att skillnaderna inte är speciellt stora jämfört med idag. Politik har i alla tider handlat om att vinna folkets gunst, ibland med storslagna löften, ibland genom att smutskasta motståndaren med hjälp av stadens suputer och ficktjuvar.
Garum, gudar & gladiatorer 