Nu när värmeböljorna avlöser varandra i Europa så kan man kanske trösta sig med att vi i alla fall har det bättre än romarna, vilka fick kämpa på under solen utan vare sig luftkonditionering eller bordsfläktar. Eller har vi verkligen det? När det kommer till romarnas förmåga att handskas med denna hetta så hade de en förmåga att anpassa sig väl, både genom arkitekturen och deras teknologiska förmåga. Mycket handlade naturligtvis om vilken samhällsklass man tillhörde, då förutsättningarna för en fattig arbetare skilde sig betydligt från de som gällde för den romerska överklassen.
Vad som kan konstateras var att romarna sannolikt hade det varmare än oss. Speciellt tufft förefaller det ha varit mellan åren 250 f.Kr – ca 400 e.Kr under den period som brukar kallas för Roman Climatic Optimum, där man genom modern forskning, till exempel genom pollenanalyser, har kunnat fastställa att klimatet var ovanligt varmt under denna period. Medeltemperaturen ska ha varit ungefär 1,9 grader varmare än den temperatur samma område har idag, vilken kanske inte åter som så mycket, men som i praktiken faktiskt gjorde en stor skillnad. Speciellt tufft ska det ha varit under de så kallade dies caniculares, hunddagarna”, uppkallade efter jägaren Orions hund Sirius, som nog är mest känd för att ha gett namnet till den stjärna som vi ser tydligast från jorden och som utgör en del av stjärnbilden ”stora hund”. Romarna trodde helt enkelt att ”hundstjärnan” Sirius gjorde att solen spred extra värme, något som kanske inte är så konstigt med tanke på att den varmaste perioden i juli och augusti också överensstämde väldigt bra med Sirius heliakiska uppgång. Detta var en av de mest påfrestande tiderna på året, speciellt för de som levde i städerna.
För att skydda sig mot den värsta värmen fanns det olika knep att ta till. Det enklaste var naturligtvis att helt enkelt ta en siesta under de varmaste timmarna, dricka mycket (och kanske späda ut vinet med lite extra vatten) men också att sticka huvudet i närmsta fontän sägs ha fungerat väl. Hade man möjlighet kunde man också passa på att besöka ett av alla de badhus som fanns runt om i riket. Speciellt kallvattenbassängen i dessa, det så kallade frigidarium, borde ha varit efterlängtat under hunddagarna. Man försökte även anpassa hela statsapparaten till vädret och höll till exempel rättegångar tidigare på dagen för att människor skulle slippa vara ute under den varmaste tidpunkten. Om inget annat fungerade så kunde man även försöka med att offra en hund till gudarna. Detta skulle helst vara en rödbrun tik, där det röda i pälsen skulle symbolisera den brinnande solen. Huruvida detta var en effektiv metod eller inte är det dock svårt att hitta några vetenskapliga belägg för.
Även om man på många sätt anpassade sig efter temperaturen så var dock sommaren i city inget som ansågs vara speciellt eftersträvansvärt. De romare som tillhörde de övre samhällsskikten tog därför snabbt sin tillflykt till kusten där de såg till att tillbringa denna period i sina luxuösa sommarvillor. Speciellt områdena i Kampanien var populära och det var här de flesta från överklassen tillbringade sommaren, inte minst i Baiae som var det romerska partystället framför andra sommartid. Här vid sydkusten var inte bara klimatet betydligt mer behagligt än i de instängda kvarteren i Rom, utan bostäderna var också betydligt bättre anpassade till att klara heta sommardagar. Ser vi till exempel på hur husen i Pompeji var utformade så bidrog de breda stenväggarna till att hålla hettan ute, samtidigt som de öppna ytorna i atriet och peristylen bidrog till att det fläktade bra. De flesta hus hade även gott om växtlighet samt olika vatteninstallationer, något som också bidrog till att sänka temperaturen. Även om det naturligtvis inte fanns någon luftkonditionering så var det också lätt att hitta speciella slavar, så kallade flabellifer, som kunde fläkta med till exempel palmblad eller stora solfjädrar tillverkade av påfågelsfjädrar och på så sätt svalka ner sin ägare när så önskades. Förutom att detta bidrog till att till en viss del slippa den värsta värmen så var det också ett tecken på status, något som var minst lika åtråvärt som svalka om man var romare.
För de som hade råd fanns det ytterligare knep att ta till, nämligen att svalka sig med en kylande glass. Hur otroligt det än kan låta så var detta redan en väletablerad läckerhet, då tekniken för att förvara is och snö under sommaren inte bara fanns hos romarna, utan även i Persien och i många andra antika kulturer. Egentligen var det inte glass så som vi brukar äta det eftersom man inte använde mjölk eller grädde, utan mer vanligt var att man blandade is med frukt och honung, eller helt enkelt slängde ner lite snö i vinglaset. Närmast kan det kanske jämföras med ”slush” eller den italienska desserten grattachecca. Romarna kallade dessa nivatae potiones och såväl Plinius den äldre som Seneca beskriver hur dessa var omåttligt populära i hettan. Hur i all världen fick man då tag på is och snö mitt i den romerska högsommaren? Som brukligt under denna era så använde man naturligtvis slavar. Dessa fick bege sig upp i bergen, företrädesvis till de Apenninska alperna, och där helt enkelt samla in is och snö. Efter att ha svept in de efterlängtade produkterna i halm så skyndade man sig tillbaka där man antingen använde varorna direkt, eller stoppade ner dem för vidare förvaring i speciella underjordiska brunnar, så kallade nevariae. Dessa antika frysboxar kunde hålla såväl snö som is fryst under de heta dagarna för och kunde plockas upp när man önskade en svalkande dessert.
Naturligtvis var detta inget som gemene man hade möjligheter att hålla sig med. Just att det var så pass svårt med logistiken bidrog till att det var en enorm status att kunna bjuda sina gäster på en snödrink. En person som inte helt oväntat sägs ha varit kolossalt förtjust i nivatae potiones var kejsar Nero. Han föredrog att snön hämtades från Vesuvius, vilket kanske har den enkla förklaringen att han och kejsarinnan Poppaea sägs ha haft en semesterbostad inte långt från vulkanen. Författaren Suetonius berättar också att Nero under sommaren uppskattade att ha sitt bad fyllt med snö, något som rimligtvis borde ha varit mer luxuöst än behagligt.
Även om romarna verkar ha klarat av värmen på ett bra sätt så får vi heller inte glömma att väldigt många av dem faktiskt inte överlevde. Redan Hippocrates beskrev till exempel hur värmen under antiken orsakade såväl feber som kramper vilket kunde vara livsfarligt om man inte snabbt kom under vård. Ett sätt att försöka kurera värmeslag var dessvärre åderlåtning, då man trodde att om man bara fick ut det heta blodet så skulle personen piggna till. Tyvärr resulterade denna kur sannolikt i att många blev ännu sämre. Många blev också svårt sjuka på grund av matförgiftning då vissa livsmedel lätt förstördes i värmen. Kunskapen om hur mat skulle förvaras var inte alltid på topp och även om man önskade att kyla den så var det inte alltid man hade förutsättningarna för at kunna göra detta. Det var även vanligt med extrem uttorkning för de som inte hade tillgång till rent vatten i värmen, ett tillstånd som snabbt kunde bli livshotande. De som hade det värst var dock soldaterna som tvingades att marschera i rustning i värmen. De antika författarna har många beskrivningar om hur stora delar av arméer dukade under till följd av hettan. Även om man faktiskt visste hur viktigt det var att ha med sig vatten på fälttågen, så verkar detta ändå inte alltid ha räckt.
Så även om våra varma dagar också är jobbiga, nästa gång temperaturen kryper upp mot trettio grader och du gnäller över att fläkten bara flyttar runt luften, kan du åtminstone glädja dig åt att du slipper skicka en slav upp i bergen efter snö, offra jycken till gudarna eller dricka rödvin med isbitar i. En sak är hade vi nog också gemensamt med romarna. Oavsett om året må ha varit 50 e.Kr eller som nu 2026 så har vi alltid gillat att klaga på vädret.
Garum, gudar & gladiatorer 