Den atenska demokratin

Idag går vi till valurnorna för att rösta fram våra representanter i kommun, landsting och riksdag. Att som medborgare delta i en demokratisk process med folkvalda politiker kan tyckas vara ett modernt påfund, men som så mycket annat rör det sig om en stolt tradition med över 2500 år på nacken. Som nämndes i inlägget om Hippokleides var atenaren Kleistenes i mångt och mycket den västerländska demokratins fader. Det var hans reformer vid slutet av 500-talet f.Kr. som lade grunden till den demokrati som skulle komma att blomstra i Aten under nästkommande århundrande.

Kleistenes reformer innebar bland annat att det inte var aristokratisk börd, utan medborgarskapet som utgjorde grunden för politiska rättigheter. En minst sagt revolutionerande tanke vid denna tid. Ordet demokrati är grekiska och betyder just folkstyre (demos = folket, kratos eller kratein = styre).Demokratin som styrelseform spreds till andra grekiska stadsstater, men det är i 400-talets Aten som den existerade i sin mest berömda form. Det var den atenska folkförsamlingen som röstade igenom den lyckade militära strategi som bidrog till grekernas seger i perserkrigen, som valde Perikles som sin starke man något årtionde senare, och som dömde Sokrates till döden med gift.

Den demokrati som vi möter i Aten under stadens blomstringstid på 400-talet f.Kr. ser på många punkter radikalt annorlunda ut än vår. För det första rörde det sig om en direkt demokrati och inte en representativ demokrati som vi har i Sverige. När vi går till valurnorna idag röstar vi på de politiker som vi vill skall representera oss och driva de frågor vi brinner för. I Aten röstade medborgarna direkt i enskilda frågor, utan att någon representerade dem. Inga politiker behövde väljas. Detta innebar att den politiska valpropaganda som man kunde finna i romerska städer som Pompeji inte förekom i antikens Aten.

Att delta i det politiska livet sågs inte bara som en rättighet utan även en plikt. Detta system ställde därmed höga krav på sina deltagare och soffliggare var ett direkt hot mot det demokratiska styret. Att försöka undvika att utföra sin demokratiska plikt sågs inte med blida ögon. I samband med att folkförsamlingen (ekklesia) hade möten anlitades en vaktstyrka bestående av 300 skytiska bågskyttar. Dessa skyter hade till uppgift att driva på medborgarna från agora (torget) upp mot kullen Pnyx där mötena ägde rum. Ett rep doppades i röd färg och spändes ut över torget. Ovilliga medborgare fångades in med hjälp av repet och tvingades upp på Pnyx. Om de haft oturen att få röd färg på sig straffades de med böter.

En annan sak som skiljer den atenska demokratin från våran är att representanterna lottades fram med hjälp av en snillrik konstruktion som kallas kleroterion. Denna anordning användes för att slumpmässigt välja ut vilka som skulle sitta i rådsförsamlingen (boule), inneha olika politiska poster, eller delta vid rättegångar. Kleroterion kan enklast beskrivas som en slags lotterimaskin i form av en avlång stenstod. I rader längs med stenstodens ena sida löpte vertikala rader bestående av små fack. I dessa fack kunde en pollett (pinakia) stickas in. På polletterna stod medborgarnas namn. Genom att rotera maskinen valdes slumpmässigt vem som skulle utses till ett politiskt uppdrag. Därmed kunde vem som helst bli vald, oavsett dennes förmögenhet eller meriter. På så vis försäkrade sig atenarna om att opartiskhet och transparens präglade det politiska beslutsfattandet.

Precis som idag kunde antikens greker bli rejält trötta på sina politiker. Ibland lessnade de så pass mycket att de ville få dem bannlysta från staden. Då anordnades en omröstning som kallades för ostracism (ostrakismos). Med hjälp av små skärvor av bränd lera (ostrakon) röstade medborgarna om att landsförvisa en person som ansågs vara en fara för demokratin. Landsförvisningen var inte på livstid, utan ofta rörde det sig om 10 år. Minst 6000 medborgare skulle delta i omröstningen. Dessa skrev ner ett namn på en ostrakon och den person vars namn förekom på flest lerskärvor blev landsförvisad. Personen ifråga kunde inte opponera sig mot beslutet och var tvungen att lämna Aten inom 10 dagar. Syftet med landsförvisningen var att skydda det demokratiska systemet mot personer som ansetts blivit för mäktiga. Flera framstående atenska politiker gick detta öde till mötes. Den kanske mest berömde är Temistokles. Generalen som spelade en avgörande roll för den grekiska segern i perserkrigen. En heroisk bedrift som atenarna inte tycks ha varit särskilt sentimentala över.

Hur fascinerande det än må vara att det funnits demokratiska samhällen för dryga 2500 år sedan, så hade det atenska folkstyret onekligen sina begränsningar. Inte minst då den exkluderade en stor del av den atenska befolkningen. Enbart manliga medborgare som var minst 20 år gamla, ägde jord och bodde inom Atens geografiska område fick delta. Till denna kategori hörde vare sig kvinnor eller slavar, en inte försumbar del av befolkningsunderlaget. Uppskattningsvis tror man att enbart 30% av befolkningen fick delta i det politiska livet. Men frånsett sin exklusivitet, och andra brister, skulle den atenska demokratin komma att få monumental betydelse för uppkomsten av vårt moderna demokratiska styrelseskick. Så när vi står med våra röstsedlar vid valurnorna idag bör vi unisont skicka en tacksamhetens tanke till de gamla grekerna.